pieceofmej

Alarmet ringde 6.30 imorse, besiktningen skulle börja 9.00 och det tar ca 25-30 minuter till stallet. Jag är ingen morgonmänniska (innan åtta är det pain att gå upp) och jag vaknar inte helt förrän vid 12 på dagen. Eftersom det dessutom var kokhett i rummet hela natten fick jag bara några få timmars orolig sömn. Med andra ord, imorse var jag en zombie som kunde dödat vem som helst som hade muckat med mig (har uselt morgonhumör också). Trots att jag sett fram emot besiktningen så länge funderade jag på om jag skulle ringa och avboka.

Lyckades i alla fall släpa mig upp till frukosten. Var så trött att jag mådde fruktansvärt illa så jag fick bara i mig några tuggor bröd. Tyvärr påverkar sjukdomen och medicinerna också illamående och trötthet, det var säkert en biverkning också. Vid kvart i åtta gick vi iväg och hämtade bilen, tio över åtta var vi redo. Försökte få igång GPS:en men uttaget i bilen krånglade! Pappa började köra och jag försökte fixa kontakten. Tillslut funkade det, klockan var väl runt fem i halv nio då. Vi ställde bilen och inväntade GPS:en som skulle försöka hitta sateliter så att vi skulle veta var vi var. Klockan tickade och GPS:en krånglade, helt plötsligt hade klockan hunnit bli 20 i 9. Vi började då åka, och försöka följa vägbeskrivningen jag tagit med mig hemifrån. Lönlöst, vi hittade inte startpunkten! När vi (i panik) väntade vid ett rödljus, connectade GPS:en helt plötsligt! Knappade in adress, navigerade och så kunde vi börja köra.

Så nervös som jag var i morse har jag nog aldrig varit, jag tycker det är riktigt pinsamt att komma sent till sånahär saker. Kul att komma fram till gården och så står veterinären och uppfödarna och väntar på en.. Nä! Vi gasade på så gått det gick och ganska så precis en minut över nio kastade vi oss ur bilen. Då stod Walter och sopade stallgången i godan ro och hästarna stod i hagen. Veterinären kom inte förrän fem-tio minuter senare!

Besiktningen gick bra, kul att se pållen igen. Han hade blivit en bra bit högre i bak nu, snart får han sluta växa.. Veterinären uppskattade hans vikt till drygt 500 kg. Stor 1,5 åring, som dessutom inte är speciellt bred ännu. Ska tillbaka dit imorgon, då tänkte jag mäta honom lite. De enda "anmärkningarna" var ett ytligt sår på ena bakbenet och så överbenet höger bak. Jag valde att röntga det eftersom det inte har uppkommit utav exteriöravvikning utan från "yttre våld" och allt såg bra ut. Det är inte aktivt, han är inte halt, öm eller varm och det ska inte vara till några som helst problem.

Efter besiktningen fyllde veterinären i alla protokollpapper, totalt 6 st, medan vi drack kaffe och pratade. Efter att veterinären åkt blev vi bjudna på mat. Jättegod grönkål, potatis, korvar och nån typ av skinka som liknade julskinka (inte smaken då utan mer konsistensen). Låter inge vidare men var riktigt gott! Vi fick också efterrätt och så kaffe igen! Värsta lyxdagen tycker jag.

Så nu är handpenning betald, transport hem bokad och snart har jag min jättebebis hemma!
Bebisbebisbebis! (Bild från början på oktober)

Har packat och städat lite i köket så nu känner jag mig lite mer nere på jorden igen. Tänkte att det kunde vara dags för en till del om min krossade fot!

Hur som helst, veckorna som gick slapp mamma och pappa trycka på mina tår varannan timme. Den betydligt mer erfarna läkaren berättade att det var ett dumt påhitt mest.. Jätteskönt att slippa ha nån som kommer och stör varje timme även på natten så de följande 3 veckorna sov jag ca 14 h per natt och ofta under dagarna. När jag inte sov åt jag mestadels. Tyvärr hade jag inte så bra aptit men jag gick ner i vikt rätt mycket så jag hade inte så mycket val, dessutom skulle jag äta i samband med att jag fick mina mediciner.

Efter att jag fått träffa den duktiga fotkirurgen bestämde vi att jag skulle få komma till henne på återbesök. Vi kan kalla henne för Fk A, för att göra det enklare. De följande två veckorna (alltså v 2 och 3 efter skadan) fick jag komma på kontroll endast en gång i veckan. Vecka 2 när jag kom till sjukhuset togs foten ur skenan och jag fick träffa Fk A igen. Hon berättade att benen inte låg så bra i foten och gav mig två alternativ för hur det skulle fixas till.
Alternativ 1: Låta foten läka ihop fel. När foten har läkt färdigt, vilket tar minst ett år, operera "rätt".
Alternativ 2: Benen har börjat läka ihop under veckan som gått. Däremot inte helt så det går att knäcka loss de och trycka de på rätt plats.
Jag valde såklart alternativ 2 eftersom det förmodligen skulle ge bäst resultat. Att fötterna fungerar är viktigt för mig eftersom jag dansar balett.

Foten lokalbedövades med fyra stick på olika ställen och en halvtimme efter att jag fått bedövningen kom Fk A tillbaka och kände på foten och frågade hur det kändes. Jag svarade (förutom att skrika av smärta när hon nuddade foten) att det stack en del i läpparna och ansiktet. Detta var tecken på att en liten del av bedövningen gått upp istället för ner i foten. Efter ännu en omgång lokalbedövning och ytterligare väntan började knäckandet. Fk A tog de benen i foten som skulle flyttas och knäckte de och tryckte de på rätt plats. Behöver jag säga att det var bland det äckligaste och mest smärtande jag någonsin gjort..?


Fräsch bild va? Foten är gul, huden börjat släppa mm..

Efter detta ännu en omgång röntgenplåtar, ny gipsskena och äntligen hemgång! Fortsättning följer..

Wiii, nu är det bara drygt ett dygn innan det är dags för besiktning! Åh vad spännande! Jag VILL VILL VILL VILL att allt ska gå bra! Tänkte dra till hannoveraner förbundet när jag ändå är i närheten och kika lite. Vill shoppa lite.. ÅÅÅÅH VAD JAG LÄNGTAR! Ingen idé att jag skriver mer nu, blir bara en massa "jag längtar, pirrigt, kul, spännande"-tjat.


(Anledningen till att vi är klädda i helvitt är sommarvärmen. Blir faktiskt något svalare med vitt, prova!")


Gurra till vänster

Min älskade Garfield kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Fina fina Gurra-Purra, jag saknar dig <3


Bebis kliar sig! Jag hoppas det går bra med besiktning, transporten från tyskland och allt annat nu. Det känns så rätt eftersom han kommer från samma uppfödare som är otroligt bra med hästarna och dessutom är Gurras helsysters son.

Nästan så att jag skulle vilja spola fram till söndag och se hur dagarna har varit. Eller så vill jag inte det.. Whäää vad nervös jag blir!

Idag är en dålig dag. Under dagen ringde jag lite samtal. Pratade bl a med Håkan på Håkans Hästtransporter som ska köra min lilla häst från Bremen och hem till mig. Ska också titta på en till lösdrift i helgen. Efter samtalen så fick jag en känsla av att vara väldigt nöjd och glad med mina insatser. Sedan så bara dog det och jag gjorde en ordentlig dip. Har legat i sängen under täcket några timmar och gråtit, nu har jag jätteont i huvudet. Hoppas allt blir bättre snart.

Fortsätter på mitt första inlägg om foten. Jag åkte alltså hem efter en lång och omtumlande dag på sjukhuset. Eftersom min fot var så pass svullen kunde de inte gipsa med cirkulärgips ("vanligt" gips runt om) utan det fick bli en skena. Skenan gör man av kalkgips och stödjer och stabiliserar. Eftersom den var av kalkgips och gick under hela foten och upp till ett par cm under knät var den blytung! Den fick aldrig nudda marken vilket innebar att jag var tvungen att hålla upp benet. Kroppen tog verkligen stryk av foten så jag blev extremt trött och orkeslös. Första 6 veckorna var jag tvungen att ligga i sängen med benet så högt det bara gick (hade typ 5 miljarder kuddar under benet och foten) och fick bara gå upp för att gå på toaletten eller åka till sjukhuset.

Läkaren jag fick på akuten ville att jag skulle komma tillbaka en vecka senare på återbesök. Han var noga med att tala om att om jag bara låg i sängen med foten i högläge så skulle svullnaden ha lagt sig till dess. En sak som han gav mina föräldrar i uppgift var att de varannan timme skulle trycka försiktigt på varje tåspets. Detta för att se så att blodcirkulationen fungerade, själv kunde jag ju inte göra det eftersom jag inte kunde se mina tår. Samma dag som jag gjorde illa mig flyttade jag in i mammas och pappas gästrum. Att jag skulle bo kvar hos mig var liksom inte något alternativ..

Jag sov och åt väldigt mycket den första tiden, och gick ner mycket i vikt. Antar att jag tappade massvis av muskler!



Dagen efter jag blivit trampad

Första veckan var jag på sjukhuset varje dag. Läkaren jag fick träffa när jag kom in akut första gången hade ingen aning om hur illa min fot var. Bara det att han vägrade ge mig varken nått smärtstillande över huvud taget eller inflammationsdämpande visar på hur okunnig han var. Som man ser på bilden här ovan så har han lindat ihop stortån och tån bredvid. Efter ett par dagar började jag få konstiga stickningar och tårna ändrade i färg. Jag kom in akut en natt och morgonen därpå la de en ny skena och tog bort lindorna runt tårna. Då såg de anledningen till att jag haft så konstiga stickningar och tårnas gråa färg. Jag hade fått ordentliga tycksår, hade lindorna suttit på några timmar till så hade de börjat svartna!

Jag blev trampad en tisdag och natten mellan torstag och fredag hade jag hemska smärtor. Jag lyckades somna vid tolv och vaknade en knapp timme senare. Minns så klart att jag tittade på klockan hela tiden, varje minut kändes som en evighet. Jag grät hela tiden och försökte tänka positivt "nu har jag klarat 5 timmar, då klarar jag 5 till". Vid tio på förmiddagen åkte vi än en gång in till ortopedakuten på Ackis (Uppsala Akademiska Sjukhuset) och jag fick träffa en läkare och sköterska. Precis som det för det mesta är på akuten så var det en ung och inte speciellt erfaren läkare. Hon tittade mest frågande på foten och ställde några basic frågor till mig, sen försvann hon. När jag väntat i knappt en timme kom sköterskan tillbaka och frågade lite försiktigt om jag hade sett till läkaren. Det hade jag ju inte men en stund senare dök både sköterskan upp tillsammans med läkaren och ännu en läkare. Den nya, lite äldre läkaren presenterade sig och det visade sig att akut-läkaren hämtat henne eftersom hon inte tyckte att hon hade tillräckliga kunskaper om min fot. Den äldre läkaren är fotkirurg och en av de bästa läkarna jag mött. Hon visste precis vad som behövde göras. Först och främst frågade hon vad jag var där för, och jag förklarade att jag hade väldigt ont. Hon undrade då vad jag fått för smärtstillande och det hade jag ju inte fått alls. Då förklarade hon att jag hade en allvarlig skada och att det gör väldigt ont. Hon skrev ut morfin, inflammationshämmande och något som skulle hjälpa till att få ner svullnaden lite. Därefter ville de öppna skenan och titta på foten så de gav mig en spruta med morfin direkt. Den hjälpte inte tillräckligt så de gav mig mer och sen började de klippa upp lindorna och vadden på översidan. Kan ju säga att det inte var så skönt.. Sen skulle de lyfta foten ur skenan, den yngre läkaren gjorde det klumpigt och höll endast under hälen. Jag kände och såg då hur foten bara vek sig mitt på. De hade velat göra en ny skena men den var mer illa däran än vad som stått i min journal. Därför la de tillbaka foten i den gamla skenan och lindade om igen. Minns känslan att vara hög på morfin, ungefär som att vara riktigt full fast hur skönt som helst!



Min "utsikt" i 6 veckor..

Fortsättning följer..

Kom in för några minuter sen, har varit ute och dammsugit min nya bil. Blev inte helt klar så jag fortsätter imorgon. Jag köpte en ny bil för ungefär två veckor sen. Den är riktigt ful men jag behöver bil nu när jag ska ha nya hästen på lösdrift en bit bort. I och med hästköpet och att jag är sjukskriven för tillfället har jag inte överflöd med pengar direkt så det fick bli en billig en! Det som slog mig när jag letade bil nu är att de billiga bilarna nästan jämt är röda. Röda bilar måste vara det fulaste som finns, så antagligen är det därför de är billigast också.



Det här är inte min bil, men så ser den ut. Huu, får rysningar när jag ser den!

Det finns ju en hel uppsjö av nosgrimmor nu för tiden. När jag började med hästar var modet helt annat, det känns som om det var mer qviltade västar och jackor, ridbyxor i manchester, ridbyxor med gubbveck, och inte dessa enormt höga dressyrbågar på stövlarna. Jag säger inte att jag avskyr det nya, nej absolut inte, men på sätt och vis saknar jag vissa saker som var förr. Därför blandar jag gärna.

Det här med träns är en rätt stor grej egentligen. Nu för tiden har många blingade träns (och mycket annat). Pannbanden ska gärna vara smäckra och eleganta. Nosgrimmorna "får" absolut inte vara smala, ve och fasa! De ska vara så breda som möjligt, 4 cm, men hellre bredare.


Här är ett träns från Hööks. Typisk modern stil med ett tunnare blingat pannband och den fylliga nosgrimman.

Själv tycker jag att det är snyggt med bling, eleganta pannband och breda nosgrimmor men jag tror faktiskt att jag börjar bli lite mätt på det nu. Istället tittar jag lite extra på de gamla tränsen, bruna enkla, med pannband och nosgrimmor i samma bredd och utförande. Undrar när trenden vänder!


Den här bilden är från Dover Saddlery, ett amerikanskt företag. Det här tränset är riktigt snyggt tycker jag. Jag gillar det enkla, stilrena och bruna lädret. Tänker mig en outfit med ljusa ridbyxor, matchande rutig tweedkavaj (och möjligtvis en klarröd att variera med) med vit skjorta och en slips under, sammetskask och snygga svarta ridstövlar till..

Som vissa av er kanske vet så tycker jag om att baka. Jag experimenterar ofta ihop egna recept eller ändrar på sådant som jag hittar. När jag bakar kakor och kaffebröd är det mer eller mindre en regel att jag har i kakao eller choklad. Jag tycker inte om köpt bröd så jag gör själv och oftast fryser jag in och så är det bara ta fram och tina kvällen innan eller slänga ner i brödrosten när det är frukostdags. Senaste dagarna har jag varit sjuk och har därför inte hunnit göra något nytt bröd. Så imorse gjorde jag stompa till frukost. Jag gjorde inte efter det receptet utan blandade ihop något eget.

Du behöver:
2,5 dl filmjölk
1/2 dl sirap
1/2 dl honung
3/4 liter rågmjöl (jag bytte ut en del mot grahamsmjöl)
1 tsk salt
1 tsk bikarbonat

Såhär gör du:
Blanda först ihop de torra ingredienserna. Därefter tillsätter du filmjölk, sirap och honung och blandar väl. Dela degen i 4-6 bitar och kvala/platta (eller hur du nu vill göra) ut till en rund cirkel. Lägg i en stekpanna och stek var och en på hög värme på båda sidor. Passa så att de inte bränns vid!

Enkelt och snabbt om man inte har annat bröd eller jäst hemma. Jag brukar äta dem med lite smör och ost på, men det är väl en smaksak vad man tycker om.

Eftersom jag är sjukskriven måste jag inte stressa på morgonen. Morgonen har tidigare varit väldigt jobbiga, upp en viss tid, har X antal minuter på mig att äta frukost osv. Det betyder inte att jag ligger i sängen halva dagen och sitter uppe på natten. Helst går jag och lägger mig senast 22 och brukar vakna nån gång mellan 8 och 9. Duffy sover i sängen och är väldigt morgontrött, helst vill han inte gå upp före 10! Jag brukar ligga kvar i sängen till 10, han är så fruktansvärt söt så det är inte svårt att fördriva tiden med att gosa och bara titta på honom när han sover.

Får jag lov att presentera: Stilstudie - Duffy sover!



Sovstil 1



Sovstil 2



Sovstil 3



Sovstil 4 (med mig som somnat av utmattning..)

Jag ska ju ta hem en 1,5 åring i december (om allt går som det ska) och har klurat mycket på vad jag ska anlita för företag som kan köra honom från Bremen till Uppsala. Har inte blivit så mycket klokare som jag hoppades men som det ser ut nu verkar det som om Håkans Hästtransporter kan vara ett alternativ. Någon som har erfarenheter av dem eller något annat företag?

Jag börjar känna mig redo att prata om och lägga upp bilder på min fot nu. Det har känts jobbigt tidigare men tiden läker alla sår, som man brukar säga.

Nåväl, 12 april i år var en helt vanlig dag. Ledsna jag var i stallet på förmiddagen och skulle pyssla med hästen. Jag hade mockat, gjort mat och vatten och stod och borstade på Viking. Efter att jag var klar med kroppen skulle jag bara kratsa hovarna och därefter släppa ut honom och åka hem igen. Jag skulle precis lyfta vänster bakben när en uppbindningskedja touchade mot en vägg. Viking blev rädd och tog två steg framåt, ingenting konstigt med det egentligen. Det var bara det att där han smällde ner hoven i golvet, och tog första klivet på, där under var min fot.

Första tanken var precis som det alltid är när man blir trampad - AOUTCH!!! En av tjejerna i stallet sa åt mig att ta av mig skon och jag sa bara "Äsch, haha nejdå det är ingen fara. Det gör ju bara så jävla ont!". Hon upprepade sin förmaning en gång till innan hon en tredje gång sa till på skarpen "Ta av dig skon nu, Viktoria!". Eftersom hon absolut ville att jag skulle ta av mig den gjorde jag också det. "Jävlar! (nej, vanligtvis svär jag inte) Haha kolla!" var det enda jag sa när jag fick av mig skon (en sko i kraftigt läder med stålhätta) och fick se en stor utbuktning på översidan av foten. Jag tänkte då mest att det var rätt sjukt att det kunde bli en så tydlig bubbla under en icke-tajt sportsocka. Därför drog jag också av strumpan och hm, där önskar jag nästan att jag inte hade tittat. Jag satte mig ner och de två tjejerna som var i stallet tog hand om Viking och mig. Som tur var är den ena av dem sjuksköterska och visste vad som skulle göras.

Jag minns inte så mycket mer än att mitt ben började skaka okontrollerat. De skjutsade in mig till ortopedakuten och där fick jag vänta läääänge.. Själv minns jag inte så mycket men jag har fått det berättat för mig. Väl där började hela kroppen skaka, jag hyperventilerade och domnade i ansikte och händer. Dessutom grinade jag och var som vanligt och kunde skratta och skämta om vart annat. Konstig reaktion! Ska inte dra allt tråkigt där men jag var i alla fall övertygad om att inget var brutet eller skadat till att röntgen-sköterskorna sa att de kunde se några stycken frakturer på mellanfotsbenen.



(Snygg stortånagel va, hehe..) Den här bilden togs innan jag skulle gipsas, vilket var typ vid 18-tiden på kvällen. Vi har kommit fram till att jag blev trampad nån gång mellan 12.05 och 12.10 och då var det mer en framträdande bula ungefär där det mörkaste fältet är.

Historian och bilderna är inte slut här såklart. Vågar jag lägga ut mer bilder? Vill nån veta nått speciellt?

Tänkte att jag skulle berätta lite om hur, när, var och varför jag började rida.

Varför? Jag har så länge jag kan minnas tyckt om alla möjliga sorters djur. Hästar, kossor, grisar, hundar, marsvin, kaniner, hamstrar osv.. Hundar har alltid funnits i mitt hem så det har blivit en självklarhet mer eller mindre. Hästar däremot är lite utav mitt eget påhitt. Varken mamma eller pappa vet eller kan något om hästar och är inte heller så intresserade. I närheten av där jag bor ligger ett stall som vi ofta gick förbi när vi gick promenader (vilket blir ofta när man har en mamma som älskar att promenera och dessutom har hund). Redan när jag var mini visade jag ett speciellt intresse för hästarna. Även fast jag inte kunde prata ordentligt ville jag titta på dem, pekade och pratade bebisspråk. Så fort jag sen började prata och gå, vilket jag gjorde väldigt tidigt var det till hästarna jag ville! Att klappa och prata med dem var det bästa jag visste. Jag hade en släkting som skulle börja rida för att träna upp sin koordination och balans som inte var så bra. Genom henne kom mamma på att hon kunde låta mig börja rida eftersom jag var så intresserad.

Hur, när, var?
Sagt och gjort, 1993 då jag var ca 2,5 år fick jag börja rida barnridning på Uppsala Ponnyklubb. Då åkte mamma eller pappa ut med mig dit varje lördag och så "red" vi ut i skogen en kvart på ridskolans ponnyer. Mina föräldrar säger att jag lyste hela jag efter de 15 minuterna i skogen haha.



Här i röd jacka, på skäcken, sitter mini-Vickan!

Efter att mamma och pappa märkt att jag älskade det började jag så småningom "rida" på ett privat stall i närheten av där vi bor. Där hade de barnridning på söndagar och jag minns lite från det faktiskt. Kommer ihåg att man fick stå på kö och vänta på sin tur, sen fick man åka runt på hästen ett varv på ridbanan. Detta kostade 10 kronor, haha! Dessvärre var ju inte jag nöjd med ett varv och man fick inte åka två på samma gång så det var bara att börja om och ställa sig på kö igen. Mamma och pappa fick ladda upp med en massa tior inför söndagarna..

Tillslut blev jag så stor att jag ville börja på ridskola. Mamma och pappa var väl inte jätteglada över det men envis och jobbig som jag var (okej, ÄR) så tjatade jag mig blå. Det gav tillslut resultat och hösten 1998 började jag rida på ridskola - i samma grupp som min bästis! Ingen av oss visste att vi skulle få börja rida i samma grupp så det blev en rolig överraskning. Jag minns fortfarande allra första gången. Jag hade haft feber, ont i halsen och varit ganska dålig i några dagar men jag ville så gärna gå första gången och mamma kunde ju inte säga nej när jag längtat så mycket.. Förs hade vi teori och därefter fick vi rida, jag red hästen Mulle. Mulle är en musblack b-ponny, okänd härstamning men troligtvis finns det russ och islandshäst i honom.

År 2002 när jag var 11,5 åkte jag på ridläger första gången, då hemma på ridskolan. Det var läskigt att vara borta från mamma och pappa en hel vecka, minns jag att jag tyckte. Men åh så nyttigt det var, jag utveckades massor!



Här är lilla jag på stora Kejsarn 2002. Kejsarn är f -83 e. Cyrill u. Katinka (polsk import) och är 172 cm i mankhöjd. Jag kan inte förstå varför lilla jag fick ridlägrets största häst, jag var inte speciellt lång för min ålder.. Gissa vem som kom upp på hästen sist när ridläraren en träning sa att vi inte fick använda pall?

Nu bombar jag inlägg här men jag sitter och kollar lite bilder från externa hårddisken och hittade en så himla kul på mig och Gurra:



Det ser verkligen ut som om han ska sätta sig ner. Tok-Gurra, ska alltid ta i från tårna!

Är det någon mer än jag som får ont i knäna av korta läder? Jag avskyr att rida i hopp- eller galoppsadel, jag har ont i knäna flera dagar efteråt.



Jag har suttit och klurat en stund på vad hästen på bilden heter.. Kan inte komma på!

Jag tar efter Jeanette och hennes inlägg och hjälptyglar.

Sjäv är jag inte särskilt förtjust i en massa hjältyglar, skarpa bett och onödiga nosgrimmor. Jag har däremot inte sagt att jag aldrig använder det, faktum är att jag kan rida med graman, kandar, pelham och engelsk- (+snokrem), remont- och pullarnosgrimma. Viktigt när det gäller sånt är att man inte använder det fel, såklart. Om jag överdriver en smula; jag skulle inte vilja använda en graman på en häst som gärna tippar framåt och har dålig bjudning, eller sätta på kandar och ta i stången på en ovan och ung häst, eller dra ihop munnen på en häst som är joxig och inte är kollad i munnen (eller någon annanstans). En nosgrimma använder jag för syns skull eller för att få bettet att ligga mer stilla i munnen. Kandar köpte jag faktiskt när Gustaf skulle sättas igång efter knäskadan. Då drogade jag även honom och red på kandar iförd säkerhetsväst (som jag är ganska dålig på att använda..) och med ledare. Det tog emot att betsla upp men av säkerhetsskäl kändes det tyvärr nödvändig. När han sen var igång använde jag det ibland vid dressyrträning när vi fotades, då mest för skojs skull måste jag erkänna.

Hjälptyglar gillar jag inget vidare, jag kan tycka att hästen på nått sätt kan kännas lite låst. Jag longerar dessutom sällan (isåfall utan inspänning) utan tömkör hellre och kan dubbellongera lite då och då. Däremot har jag haft positiv erfarenhet av gramantyglar. Under en period på 5 år red jag ett litet sto (OBS! Vill poängtera att hon var mellan 11-16 år när jag red henne. Frisk och kry såklart.) som är en perfekt "nybörjarhäst", dvs en häst som är trygg och snäll när man inte kräver något mer än skritt och trav (utan att hästen ska bära sig). Men, ska man verkligen rida måste hon arbeta med kroppen, använda magen och ryggen och skjuta på bakifrån och sätta in bakbenen inunder sig och det är ju jobbigt. Den här damen anstränger sig inte gärna i onödan, om man säger så.. För att slippa bära och hålla ihop sig har hon klurat ut att det bästa sättet är att springa fortare, sladda omkring på flera spår, slänga upp huvudet och hålla upp nosryggen vågrätt mot taket samt sänka ryggen. Perfekt, då är det lite krångligare för ryttaren att rida! Men nä, efter att ha testat det mesta (olika tränare, släppa tyglarna, driva, lirka mm..) satte jag på graman för att hindra henne från att gå som en stjärnkikare. När hon inte längre kunde slänga upp huvudet kunde hon inte heller låsa halsen och ryggen som tidigare. Istället fick hon hjälp av gramanen när hon var som svagast och hon kunde börja trampa på med bakbenen. Jag minns att jag bara skrittade henne första tiden. Andra gången provade jag några travsteg men det blev bara pannkaka. Efter några månader var hon betydligt mer avslappnad med bättre bakbens- och ryggaktivitet och skritten gick att variera. Då var det dags för trav, samma visa där tills att hon kunde komma till ro själv. Men sen kom galoppen.. Vänster galopp är jäääättesvårt tycker hon. Då försvarar hon sig med de vanliga medlen och slänger också in bakdelen och går gärna på snedden. Inte helt lätt. Efter mycket om och men lyckades även båda galopperna och gramanen kunde fasas ur, men hon är bara 163 och vid det laget hade jag blivit för lång för henne.

Något år efter jag slutat rida henne skulle jag ut och rida med en fd stallkompis som stod i grannstallet. Min dressyrtränare som också stod där kom förbi och pratade så då passade jag på att fråga hur det var med stoet jag red förut. Hon svarade att ridmässigt var det ingenting att hurra för eftersom hon är så envis, "stoig" och komplicerad och tyckte inte att det var någon annan som kunde rida henne som jag kunde! Jag kände att jag blev helt röd i ansiktet när hon sa det, tycker det är lite pinsamt att få beröm.. Ibland är det inte så dumt med ett enormt tålamod och lugn!

Jag kommer särskilt ihåg när hon började få en finare överlinje och när andra började lägga märke till det. När folk kommer fram till mig och tittar på hästen och säger att "han/hon har börjat få en snygg överlinje" blir jag alldeles varm i hela kroppen. För mig är det nog den finaste nån kan kommentera.

För övrigt.. typiskt mig att skriva milslånga inlägg utan roliga bilder. Precis så som en intressant blogg ska vara. Not!

Har rotat runt lite i min externa hårddisk och hittade en gammal bild där jag rider henne med gramanen..



Gramanen ska endast hindra henne från att slå upp huvudet, inte få henne att krulla ihop sig. Det här är i början av utbildningen, därav avsaknaden av muskler.. :P

Och så två till efter några års arbete (dock hann hon få två föl emellan..):





Ledsen för usla bilder!