Snälla, använd skor med stålhätta!
Jag blev så upprörd nyss när jag läste på Dressyrmupparnas blogg om rädslor. En del var vettigt skrivet men i sista stycket stod det "Att det påvisas att det vore ren galenskap att inte ha stålhetta". Eftersom jag blivit trampad med skor med stålhätta på och trots det fått en allvarlig och svårläkt krosskada som förändrat min fot för alltid, reagerade jag starkt på det. Att vistas bland hästar i skor utan stålhätta är vansinne! (Och ja, det har jag gjort tidigare. Aldrig mer säger jag nu.)
Jag behöver nog inte tala om vilken fot som är skadad. Den här bilden är tagen ca 3 månader efter olyckan. Som ni ser är hela benet påverkat, betydligt mer muskelfattigt och blodcirkulationen fungerar inte som den ska. Foten är även svullen och tårna nuddar inte ens marken.
Jag behöver nog inte tala om vilken fot som är skadad. Den här bilden är tagen ca 3 månader efter olyckan. Som ni ser är hela benet påverkat, betydligt mer muskelfattigt och blodcirkulationen fungerar inte som den ska. Foten är även svullen och tårna nuddar inte ens marken.
Foten del 2
Fortsätter på mitt första inlägg om foten. Jag åkte alltså hem efter en lång och omtumlande dag på sjukhuset. Eftersom min fot var så pass svullen kunde de inte gipsa med cirkulärgips ("vanligt" gips runt om) utan det fick bli en skena. Skenan gör man av kalkgips och stödjer och stabiliserar. Eftersom den var av kalkgips och gick under hela foten och upp till ett par cm under knät var den blytung! Den fick aldrig nudda marken vilket innebar att jag var tvungen att hålla upp benet. Kroppen tog verkligen stryk av foten så jag blev extremt trött och orkeslös. Första 6 veckorna var jag tvungen att ligga i sängen med benet så högt det bara gick (hade typ 5 miljarder kuddar under benet och foten) och fick bara gå upp för att gå på toaletten eller åka till sjukhuset.
Läkaren jag fick på akuten ville att jag skulle komma tillbaka en vecka senare på återbesök. Han var noga med att tala om att om jag bara låg i sängen med foten i högläge så skulle svullnaden ha lagt sig till dess. En sak som han gav mina föräldrar i uppgift var att de varannan timme skulle trycka försiktigt på varje tåspets. Detta för att se så att blodcirkulationen fungerade, själv kunde jag ju inte göra det eftersom jag inte kunde se mina tår. Samma dag som jag gjorde illa mig flyttade jag in i mammas och pappas gästrum. Att jag skulle bo kvar hos mig var liksom inte något alternativ..
Jag sov och åt väldigt mycket den första tiden, och gick ner mycket i vikt. Antar att jag tappade massvis av muskler!
Dagen efter jag blivit trampad
Första veckan var jag på sjukhuset varje dag. Läkaren jag fick träffa när jag kom in akut första gången hade ingen aning om hur illa min fot var. Bara det att han vägrade ge mig varken nått smärtstillande över huvud taget eller inflammationsdämpande visar på hur okunnig han var. Som man ser på bilden här ovan så har han lindat ihop stortån och tån bredvid. Efter ett par dagar började jag få konstiga stickningar och tårna ändrade i färg. Jag kom in akut en natt och morgonen därpå la de en ny skena och tog bort lindorna runt tårna. Då såg de anledningen till att jag haft så konstiga stickningar och tårnas gråa färg. Jag hade fått ordentliga tycksår, hade lindorna suttit på några timmar till så hade de börjat svartna!
Jag blev trampad en tisdag och natten mellan torstag och fredag hade jag hemska smärtor. Jag lyckades somna vid tolv och vaknade en knapp timme senare. Minns så klart att jag tittade på klockan hela tiden, varje minut kändes som en evighet. Jag grät hela tiden och försökte tänka positivt "nu har jag klarat 5 timmar, då klarar jag 5 till". Vid tio på förmiddagen åkte vi än en gång in till ortopedakuten på Ackis (Uppsala Akademiska Sjukhuset) och jag fick träffa en läkare och sköterska. Precis som det för det mesta är på akuten så var det en ung och inte speciellt erfaren läkare. Hon tittade mest frågande på foten och ställde några basic frågor till mig, sen försvann hon. När jag väntat i knappt en timme kom sköterskan tillbaka och frågade lite försiktigt om jag hade sett till läkaren. Det hade jag ju inte men en stund senare dök både sköterskan upp tillsammans med läkaren och ännu en läkare. Den nya, lite äldre läkaren presenterade sig och det visade sig att akut-läkaren hämtat henne eftersom hon inte tyckte att hon hade tillräckliga kunskaper om min fot. Den äldre läkaren är fotkirurg och en av de bästa läkarna jag mött. Hon visste precis vad som behövde göras. Först och främst frågade hon vad jag var där för, och jag förklarade att jag hade väldigt ont. Hon undrade då vad jag fått för smärtstillande och det hade jag ju inte fått alls. Då förklarade hon att jag hade en allvarlig skada och att det gör väldigt ont. Hon skrev ut morfin, inflammationshämmande och något som skulle hjälpa till att få ner svullnaden lite. Därefter ville de öppna skenan och titta på foten så de gav mig en spruta med morfin direkt. Den hjälpte inte tillräckligt så de gav mig mer och sen började de klippa upp lindorna och vadden på översidan. Kan ju säga att det inte var så skönt.. Sen skulle de lyfta foten ur skenan, den yngre läkaren gjorde det klumpigt och höll endast under hälen. Jag kände och såg då hur foten bara vek sig mitt på. De hade velat göra en ny skena men den var mer illa däran än vad som stått i min journal. Därför la de tillbaka foten i den gamla skenan och lindade om igen. Minns känslan att vara hög på morfin, ungefär som att vara riktigt full fast hur skönt som helst!
Min "utsikt" i 6 veckor..
Fortsättning följer..
Läkaren jag fick på akuten ville att jag skulle komma tillbaka en vecka senare på återbesök. Han var noga med att tala om att om jag bara låg i sängen med foten i högläge så skulle svullnaden ha lagt sig till dess. En sak som han gav mina föräldrar i uppgift var att de varannan timme skulle trycka försiktigt på varje tåspets. Detta för att se så att blodcirkulationen fungerade, själv kunde jag ju inte göra det eftersom jag inte kunde se mina tår. Samma dag som jag gjorde illa mig flyttade jag in i mammas och pappas gästrum. Att jag skulle bo kvar hos mig var liksom inte något alternativ..
Jag sov och åt väldigt mycket den första tiden, och gick ner mycket i vikt. Antar att jag tappade massvis av muskler!
Dagen efter jag blivit trampad
Första veckan var jag på sjukhuset varje dag. Läkaren jag fick träffa när jag kom in akut första gången hade ingen aning om hur illa min fot var. Bara det att han vägrade ge mig varken nått smärtstillande över huvud taget eller inflammationsdämpande visar på hur okunnig han var. Som man ser på bilden här ovan så har han lindat ihop stortån och tån bredvid. Efter ett par dagar började jag få konstiga stickningar och tårna ändrade i färg. Jag kom in akut en natt och morgonen därpå la de en ny skena och tog bort lindorna runt tårna. Då såg de anledningen till att jag haft så konstiga stickningar och tårnas gråa färg. Jag hade fått ordentliga tycksår, hade lindorna suttit på några timmar till så hade de börjat svartna!
Jag blev trampad en tisdag och natten mellan torstag och fredag hade jag hemska smärtor. Jag lyckades somna vid tolv och vaknade en knapp timme senare. Minns så klart att jag tittade på klockan hela tiden, varje minut kändes som en evighet. Jag grät hela tiden och försökte tänka positivt "nu har jag klarat 5 timmar, då klarar jag 5 till". Vid tio på förmiddagen åkte vi än en gång in till ortopedakuten på Ackis (Uppsala Akademiska Sjukhuset) och jag fick träffa en läkare och sköterska. Precis som det för det mesta är på akuten så var det en ung och inte speciellt erfaren läkare. Hon tittade mest frågande på foten och ställde några basic frågor till mig, sen försvann hon. När jag väntat i knappt en timme kom sköterskan tillbaka och frågade lite försiktigt om jag hade sett till läkaren. Det hade jag ju inte men en stund senare dök både sköterskan upp tillsammans med läkaren och ännu en läkare. Den nya, lite äldre läkaren presenterade sig och det visade sig att akut-läkaren hämtat henne eftersom hon inte tyckte att hon hade tillräckliga kunskaper om min fot. Den äldre läkaren är fotkirurg och en av de bästa läkarna jag mött. Hon visste precis vad som behövde göras. Först och främst frågade hon vad jag var där för, och jag förklarade att jag hade väldigt ont. Hon undrade då vad jag fått för smärtstillande och det hade jag ju inte fått alls. Då förklarade hon att jag hade en allvarlig skada och att det gör väldigt ont. Hon skrev ut morfin, inflammationshämmande och något som skulle hjälpa till att få ner svullnaden lite. Därefter ville de öppna skenan och titta på foten så de gav mig en spruta med morfin direkt. Den hjälpte inte tillräckligt så de gav mig mer och sen började de klippa upp lindorna och vadden på översidan. Kan ju säga att det inte var så skönt.. Sen skulle de lyfta foten ur skenan, den yngre läkaren gjorde det klumpigt och höll endast under hälen. Jag kände och såg då hur foten bara vek sig mitt på. De hade velat göra en ny skena men den var mer illa däran än vad som stått i min journal. Därför la de tillbaka foten i den gamla skenan och lindade om igen. Minns känslan att vara hög på morfin, ungefär som att vara riktigt full fast hur skönt som helst!
Min "utsikt" i 6 veckor..
Fortsättning följer..
Foten
Jag börjar känna mig redo att prata om och lägga upp bilder på min fot nu. Det har känts jobbigt tidigare men tiden läker alla sår, som man brukar säga.
Nåväl, 12 april i år var en helt vanlig dag. Ledsna jag var i stallet på förmiddagen och skulle pyssla med hästen. Jag hade mockat, gjort mat och vatten och stod och borstade på Viking. Efter att jag var klar med kroppen skulle jag bara kratsa hovarna och därefter släppa ut honom och åka hem igen. Jag skulle precis lyfta vänster bakben när en uppbindningskedja touchade mot en vägg. Viking blev rädd och tog två steg framåt, ingenting konstigt med det egentligen. Det var bara det att där han smällde ner hoven i golvet, och tog första klivet på, där under var min fot.
Första tanken var precis som det alltid är när man blir trampad - AOUTCH!!! En av tjejerna i stallet sa åt mig att ta av mig skon och jag sa bara "Äsch, haha nejdå det är ingen fara. Det gör ju bara så jävla ont!". Hon upprepade sin förmaning en gång till innan hon en tredje gång sa till på skarpen "Ta av dig skon nu, Viktoria!". Eftersom hon absolut ville att jag skulle ta av mig den gjorde jag också det. "Jävlar! (nej, vanligtvis svär jag inte) Haha kolla!" var det enda jag sa när jag fick av mig skon (en sko i kraftigt läder med stålhätta) och fick se en stor utbuktning på översidan av foten. Jag tänkte då mest att det var rätt sjukt att det kunde bli en så tydlig bubbla under en icke-tajt sportsocka. Därför drog jag också av strumpan och hm, där önskar jag nästan att jag inte hade tittat. Jag satte mig ner och de två tjejerna som var i stallet tog hand om Viking och mig. Som tur var är den ena av dem sjuksköterska och visste vad som skulle göras.
Jag minns inte så mycket mer än att mitt ben började skaka okontrollerat. De skjutsade in mig till ortopedakuten och där fick jag vänta läääänge.. Själv minns jag inte så mycket men jag har fått det berättat för mig. Väl där började hela kroppen skaka, jag hyperventilerade och domnade i ansikte och händer. Dessutom grinade jag och var som vanligt och kunde skratta och skämta om vart annat. Konstig reaktion! Ska inte dra allt tråkigt där men jag var i alla fall övertygad om att inget var brutet eller skadat till att röntgen-sköterskorna sa att de kunde se några stycken frakturer på mellanfotsbenen.
(Snygg stortånagel va, hehe..) Den här bilden togs innan jag skulle gipsas, vilket var typ vid 18-tiden på kvällen. Vi har kommit fram till att jag blev trampad nån gång mellan 12.05 och 12.10 och då var det mer en framträdande bula ungefär där det mörkaste fältet är.
Historian och bilderna är inte slut här såklart. Vågar jag lägga ut mer bilder? Vill nån veta nått speciellt?
Nåväl, 12 april i år var en helt vanlig dag. Ledsna jag var i stallet på förmiddagen och skulle pyssla med hästen. Jag hade mockat, gjort mat och vatten och stod och borstade på Viking. Efter att jag var klar med kroppen skulle jag bara kratsa hovarna och därefter släppa ut honom och åka hem igen. Jag skulle precis lyfta vänster bakben när en uppbindningskedja touchade mot en vägg. Viking blev rädd och tog två steg framåt, ingenting konstigt med det egentligen. Det var bara det att där han smällde ner hoven i golvet, och tog första klivet på, där under var min fot.
Första tanken var precis som det alltid är när man blir trampad - AOUTCH!!! En av tjejerna i stallet sa åt mig att ta av mig skon och jag sa bara "Äsch, haha nejdå det är ingen fara. Det gör ju bara så jävla ont!". Hon upprepade sin förmaning en gång till innan hon en tredje gång sa till på skarpen "Ta av dig skon nu, Viktoria!". Eftersom hon absolut ville att jag skulle ta av mig den gjorde jag också det. "Jävlar! (nej, vanligtvis svär jag inte) Haha kolla!" var det enda jag sa när jag fick av mig skon (en sko i kraftigt läder med stålhätta) och fick se en stor utbuktning på översidan av foten. Jag tänkte då mest att det var rätt sjukt att det kunde bli en så tydlig bubbla under en icke-tajt sportsocka. Därför drog jag också av strumpan och hm, där önskar jag nästan att jag inte hade tittat. Jag satte mig ner och de två tjejerna som var i stallet tog hand om Viking och mig. Som tur var är den ena av dem sjuksköterska och visste vad som skulle göras.
Jag minns inte så mycket mer än att mitt ben började skaka okontrollerat. De skjutsade in mig till ortopedakuten och där fick jag vänta läääänge.. Själv minns jag inte så mycket men jag har fått det berättat för mig. Väl där började hela kroppen skaka, jag hyperventilerade och domnade i ansikte och händer. Dessutom grinade jag och var som vanligt och kunde skratta och skämta om vart annat. Konstig reaktion! Ska inte dra allt tråkigt där men jag var i alla fall övertygad om att inget var brutet eller skadat till att röntgen-sköterskorna sa att de kunde se några stycken frakturer på mellanfotsbenen.
(Snygg stortånagel va, hehe..) Den här bilden togs innan jag skulle gipsas, vilket var typ vid 18-tiden på kvällen. Vi har kommit fram till att jag blev trampad nån gång mellan 12.05 och 12.10 och då var det mer en framträdande bula ungefär där det mörkaste fältet är.
Historian och bilderna är inte slut här såklart. Vågar jag lägga ut mer bilder? Vill nån veta nått speciellt?
