ADD
"Fick nyligen en ADD diagnos som förändrade mitt liv.
Jag är man och över 40 år gammal. Jag har ett fast jobb och har en magisterexamen från universitet. Ingen i min omgivning, förutom möjligen min nuvarande sambo kunde ana att det var så det stod till med mig. Jag har ju själv alltid förstått att det var något som gjorde mig annorlunda än andra. Men jag har inte förstått vad!
Under hela min skolgång har det känts som om jag fått jobba oerhört hårt för att nå resultat. När det räckte för andra att delta på lektionen så fick jag tillbringa många plågsamma timmar (ibland dagar) för att "trycka in" kunskap så att jag skulle kunna komma ihåg den så länge så att jag kunde uppnå ett godkänt resultat. Det var också precis så långt jag nådde. Gick ut grundskolan med 3.0 i betyg (motsvarar G idag) och likadant var det på gymnasiet. Men jag jobbade mer och la mer tid på skolan än de elever som gick ut med högsta betyg. Jag hade min egen förklaring till det hela. Helt enkelt att jag var mycket mindre intelligent än alla andra. Att söka hjälp var detsamma som att skriva på ett papper att "jag är dum i huvudet". Det gick inte!
Det har alltid känts som om tankarna i huvudet snurrar allt fortare och fortare. De associeras till nya tankar som slåss samman med de gamla och ökar på kaoset i huvudet. Att kontrollera dem, eller hålla endast en tanke, kvar har varit omöjligt. Jag trodde att det var normalt, men att det bara var jag som inte kunde handskas med detta virr-varr i huvudet. Jag dagdrömde mig bort, fantiserade och hade svårt att skilja på verklighet och dröm. Att prata med mig när det hände något runt omkring var dömt att misslyckas. Koncentrationen gled från det ena till det andra snabbare än jag hann med. All energi gick åt till att komma ihåg de mest vardagliga sakerna och omgivningen fick ta ansvar för att komma ihåg åt mig. Jag har lätt för årtal, men glömmer i stort sett allt annat. Förlägger saker ständigt etc etc...
När diagnosen fastställdes fick jag ritalin utskriven och började ta den i minimal dos. Skillnaden infann sig på mindre än 24 timmar. En tankefokus som jag inte trodde var möjlig fanns plötsligt där. En känsla av 100 % närvaro och en möjlighet att välja vilka intryck som jag skulle låta påverka mig. Det var överväldigande!
I samband med detta så började också min förståelse för vad jag gjort genom åren gå upp för mig. Hur jag oförstående sårat människor i min omgivning och jakt på "själv-medicinering". En väldigt tuff period i mitt liv startade. Det handlade om att förklara för alla. Lägga korten på bordet och inse att man inte är den person man alltid trott.
Men nu "lever" jag och är ärlig, både mot mig själv och min omgivning! Självkänslan börjar byggas upp och rädslan att inte duga försvinna. Livet har förändrats!"
Hittade det här som någon skrivit i ett forum. Jag känner igen mig så väl. Min psykolog som jag går hos har gjort ett första ADD/ADHD test på mig och hon har skickat vidare mig till en enhet som ska ställa en eventuell ADD diagnos.
ADD är likt ADHD men skillnaden är väl (om jag förstått rätt) att man inte är hyperaktiv när man har ADD. Jag är inte hyperaktiv eller "konstig" på något sätt. På utsidan är jag en helt vanlig tjej, jag har gott om kompisar och har ju mina intressen dans, hundar och hästar. Jag har mer eller mindre alltid hatat skolan. Har aldrig haft några extrema problem som dyslexi etc men speciellt matten har varit svårt för mig. Jag ser liksom inte samband och samhörigheter, vilket är viktigt i matte. Att koncentrera sig och faktiskt lära in, att få in sakerna i huvudet, har varit mitt allra största problem och riktigt riktigt jobbigt. Många gånger har jag fått höra "men koncentrera dig nu!!" och "du pluggar för lite". Det har alltid varit tjat om att plugga och jobba hårdare, koncentrera mig ordentligt. Ofta när jag pluggat har jag läst en sida 50 ggr men när jag påbörjar den 51:a gången minns jag ändå ingenting av det. Jag har gått ut skolan med ca hälften G, hälften VG och några få MVG.
Det ska bli skönt men samtidigt väldigt läskigt att utredas.
Många många timmar fick jag sitta och trycka in det jag skulle lära mig. Jag blev fort dödstrött i huvudet och i pauserna vilade jag eller ställde mig och pysslade med något annat. Att vara i garaget med pappa och fixa var skön avkoppling.
Jag är man och över 40 år gammal. Jag har ett fast jobb och har en magisterexamen från universitet. Ingen i min omgivning, förutom möjligen min nuvarande sambo kunde ana att det var så det stod till med mig. Jag har ju själv alltid förstått att det var något som gjorde mig annorlunda än andra. Men jag har inte förstått vad!
Under hela min skolgång har det känts som om jag fått jobba oerhört hårt för att nå resultat. När det räckte för andra att delta på lektionen så fick jag tillbringa många plågsamma timmar (ibland dagar) för att "trycka in" kunskap så att jag skulle kunna komma ihåg den så länge så att jag kunde uppnå ett godkänt resultat. Det var också precis så långt jag nådde. Gick ut grundskolan med 3.0 i betyg (motsvarar G idag) och likadant var det på gymnasiet. Men jag jobbade mer och la mer tid på skolan än de elever som gick ut med högsta betyg. Jag hade min egen förklaring till det hela. Helt enkelt att jag var mycket mindre intelligent än alla andra. Att söka hjälp var detsamma som att skriva på ett papper att "jag är dum i huvudet". Det gick inte!
Det har alltid känts som om tankarna i huvudet snurrar allt fortare och fortare. De associeras till nya tankar som slåss samman med de gamla och ökar på kaoset i huvudet. Att kontrollera dem, eller hålla endast en tanke, kvar har varit omöjligt. Jag trodde att det var normalt, men att det bara var jag som inte kunde handskas med detta virr-varr i huvudet. Jag dagdrömde mig bort, fantiserade och hade svårt att skilja på verklighet och dröm. Att prata med mig när det hände något runt omkring var dömt att misslyckas. Koncentrationen gled från det ena till det andra snabbare än jag hann med. All energi gick åt till att komma ihåg de mest vardagliga sakerna och omgivningen fick ta ansvar för att komma ihåg åt mig. Jag har lätt för årtal, men glömmer i stort sett allt annat. Förlägger saker ständigt etc etc...
När diagnosen fastställdes fick jag ritalin utskriven och började ta den i minimal dos. Skillnaden infann sig på mindre än 24 timmar. En tankefokus som jag inte trodde var möjlig fanns plötsligt där. En känsla av 100 % närvaro och en möjlighet att välja vilka intryck som jag skulle låta påverka mig. Det var överväldigande!
I samband med detta så började också min förståelse för vad jag gjort genom åren gå upp för mig. Hur jag oförstående sårat människor i min omgivning och jakt på "själv-medicinering". En väldigt tuff period i mitt liv startade. Det handlade om att förklara för alla. Lägga korten på bordet och inse att man inte är den person man alltid trott.
Men nu "lever" jag och är ärlig, både mot mig själv och min omgivning! Självkänslan börjar byggas upp och rädslan att inte duga försvinna. Livet har förändrats!"
Hittade det här som någon skrivit i ett forum. Jag känner igen mig så väl. Min psykolog som jag går hos har gjort ett första ADD/ADHD test på mig och hon har skickat vidare mig till en enhet som ska ställa en eventuell ADD diagnos.
ADD är likt ADHD men skillnaden är väl (om jag förstått rätt) att man inte är hyperaktiv när man har ADD. Jag är inte hyperaktiv eller "konstig" på något sätt. På utsidan är jag en helt vanlig tjej, jag har gott om kompisar och har ju mina intressen dans, hundar och hästar. Jag har mer eller mindre alltid hatat skolan. Har aldrig haft några extrema problem som dyslexi etc men speciellt matten har varit svårt för mig. Jag ser liksom inte samband och samhörigheter, vilket är viktigt i matte. Att koncentrera sig och faktiskt lära in, att få in sakerna i huvudet, har varit mitt allra största problem och riktigt riktigt jobbigt. Många gånger har jag fått höra "men koncentrera dig nu!!" och "du pluggar för lite". Det har alltid varit tjat om att plugga och jobba hårdare, koncentrera mig ordentligt. Ofta när jag pluggat har jag läst en sida 50 ggr men när jag påbörjar den 51:a gången minns jag ändå ingenting av det. Jag har gått ut skolan med ca hälften G, hälften VG och några få MVG.
Det ska bli skönt men samtidigt väldigt läskigt att utredas.
Många många timmar fick jag sitta och trycka in det jag skulle lära mig. Jag blev fort dödstrött i huvudet och i pauserna vilade jag eller ställde mig och pysslade med något annat. Att vara i garaget med pappa och fixa var skön avkoppling.
Kommentarer
Postat av: Damla
Hej! Jag bloggar på Tyras bloggportal och såg din kommentar på Tyras blogg.ville skriva och visa mitt stöd :)hoppas du mår bättre! Kramar
Postat av: Liza
Ja men precis! Då hade jag absolut tyckt att det varit värt pengarna, och det tycker jag ju på sätt och vis nu också men det blir ju inte helt rätt ändå, jag använder en extra gjord på täcket nu i alla fall!
Postat av: Noomie
Oj, men det blir ju skönt för dig sen att veta exakt vad det är!(:
Postat av: keilia
Behöver du inspiration till att komma igång med träning och bättre kost?!:) Kolla in min blogg så kanske just jag kan inspirera dig!
Kram Keilia
Postat av: Lamia - Hästblogg
Här är en till med ADD! ;) ingenting blir värre för att man får en diagnos, det blir bara enklare att få hjälp med sina svårigheter! Det kommer gå bra :)
Trackback
