Tillbaka i Sverige
Nåväl, sitter och kollar lite bloggar just nu och på en av de jag brukar följa finns ett inlägg som verkligen berörde mig. Läs det här. Det påminner mig så mycket om tiden med Gustaf. Nu hoppas jag att det ska gå bra för Ella, om inte annat kan hon kanske ridas lätt, gå som sällskapshäst eller som avelssto. Jag minns så väl när Gurras knä hade röntgats och veterinären kom med beskedet att prognosen inte var så god.. Fy fan. Jag kommer också ihåg hur dåligt han mådde i sjukhagen. När han sen blev ohalt och han fick sin enorma livsgnista tillbaka, och efter 3 månader blev halt igen. Sen utdömd, fick gå i hagen och bara skrota men blev less på livet och dessutom ännu mer halt. Då fick det vara nog, min fina snälla häst skulle inte behöva lida. När sen skottet gick brast allt och jag har inte tagit mig upp igen.
Efter månader på antidepressiva och nu på senare tid också KBT börjar det vända. Dessutom hoppas jag innerligt att jag får hem hans helsysters 1,5-åriga son så snart som möjligt. Förhoppningsvis blir besiktningen i slutet på november och sen ska jag försöka hitta något transportföretag som kan köra honom från Bremen till Uppsala. Tips, någon? Måtte allt gå bra, efteråt också..
Här var det meningen att det skulle vara en fin bild, men nehe! Varför fungerar det inte?!?!?!
Dystert inlägg, men det berörde mig verkligen och även fast jag inte känner tjejen vars blogg och häst det är så hoppas jag av hela mitt hjärta att det ska bli så bra som det bara går.
Vad gullig du är! Det känns verkligen helt fruktansvärt just nu, min enda chans till att fungera över huvudtaget är att låta bli att känna efter, för så fort jag gör det blir jag bara en liten hög på golvet. Ella däremot älskar sin rehabträning, den går mestadels ut på att äta morötter så det förstår man ju att det blir populärt.
Att hon skulle funka som ridhäst igen är egentligen enda chansen, åtminstone om hon kan bli så bra att hon pallar samlingen som räcker för lätta klasser. Promenadhäst är inte ett alternativ då hon är en så rastlös individ att hon skulle bli farlig både för omgivningen och sig själv, och inte skulle hon må särskilt bra heller.
Avelssto skulle såklart kunna fungera rent mentalt då de får en uppgift och hålls sysselsatta, men att sätta ett föl till världen med de förutsättningarna känns inte bra.. Jag menar, Ellas exteriör är det som har gjort att vi hamnat här nu, så risken att det ärvs till fölet är alltför stor.
Nu blev det jättenegativt här, men du kanske förstår hur jag menar? Jag skulle av hela mitt hjärta vilja att hon fick leva, men jag måste vara nog stark att låta henne dö om hon inte kan få ett liv som är värdigt och meningsfullt för henne, (precis som du fick göra med Gustaf). Det är jag skyldig henne. Men hur överlever man själv att gå vidare? Hur gör man för att inte gå under?
Kom förresten på att jag kanske inte svarat på en kommentar som du lämnade tidigare om import, eller gjorde jag det? Iallafall så vet jag egentligen typ ingenting, eftersom jag köpte via Equistrian som fixade allt praktiskt. Men hör med dom om du behöver råd.
