Gustaf del 2
Glömde skriva del 2 så här kommer den.
Nåväl, jag tog honom till Ultunas hästklinik och fick världens bästa veterinär. Röntgades, sprutades osv och det visade sig vara artros i vänster bakknä. Dessutom en skada på korsbandet. Om jag nu i efterhand får gissa så tror jag att han kan ha blivit sparkad väldigt illa. Efter att ha stått i sjukhage i två månader plus två kurer med Fenylbutazon var vi tillbaka på vårt andra återbesök och han var helt ren! Lycka!! Det var så hemskt att ha honom i sjukhage med bara korta promenader en gång om dagen. Han var väldigt upprörd och stod ofta på bakbenen, hoppade och for runt. Vid intag var han inte allt för rolig att hålla på med, han kastade sig omkring och såg spöken överallt. Likadant på promenaderna, bockningar, kastade sig, reste sig, hoppade in i mig och drog omkull mig.
När det sedan var dags att sätta igång fick han först ridas igång. Eftersom han var så pass knasig så blev det till att droga honom innan och rida på kandar med ledare. Det måste sett ganska så kul ut med mig iförd säkerhetsväst på en lite lullig häst som helt plötsligt kunde börja hoppa omkring som tokig. Dessutom att jag hade ledare när jag red på kandar, vilket ekipage!
Efter några skritturer började jag kunna rida utan ledare och han fick börja vänjas vid att gå i vanlig gräshage. Ganska snart blev det också dags att få ut honom på bete.
Här ska det vara en bild..
Sommaren blev underbar, han var så lycklig och nöjd så det bara strålade om honom. Att gå på bete och äta en massa gräs blev jättebra för i takt med att han kom igång började han också bygga muskler. Hagen han gick i hade väldigt bra bete och räckte för de tre månaderna han gick där med sin kompis. Både Gustaf och kompisen var väldigt svårfödda men de föll inte ur alls och blev inte heller feta.
När sommaren sen led mot sitt slut i augusti blev han halt igen. Tillbaka till Ultuna, och japp, jag hade rätt. Veterinären dömde ut honom men jag frågade då hur pass ont han hade av att bara stå. Hon bedömde att han inte skulle ha ont och lida utav att bara stå och pysslas med en del. Dock kände jag att han absolut inte fick må dåligt psykiskt så som han gjorde under våren. Ändå ville jag att han skulle få en chans, tyckte han att det var okej ville jag mer än gärna ha honom kvar bara för att han var en så underbar speciell häst.
I oktober gick det inte längre. Han gick bara i hagen och jag tog ibland små promenader med honom, pysslade och masserade. Ändå blev hältan ännu tydligare och han tappade livsgnistan och började också väva. Därför beslöt jag mig för att han skulle slippa ha mer ont. Han fick somna in hemma på stallplanen tidigt på morgonen 21 oktober 2010. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då och när jag nu tänker tillbaka på honom.
Nåväl, jag tog honom till Ultunas hästklinik och fick världens bästa veterinär. Röntgades, sprutades osv och det visade sig vara artros i vänster bakknä. Dessutom en skada på korsbandet. Om jag nu i efterhand får gissa så tror jag att han kan ha blivit sparkad väldigt illa. Efter att ha stått i sjukhage i två månader plus två kurer med Fenylbutazon var vi tillbaka på vårt andra återbesök och han var helt ren! Lycka!! Det var så hemskt att ha honom i sjukhage med bara korta promenader en gång om dagen. Han var väldigt upprörd och stod ofta på bakbenen, hoppade och for runt. Vid intag var han inte allt för rolig att hålla på med, han kastade sig omkring och såg spöken överallt. Likadant på promenaderna, bockningar, kastade sig, reste sig, hoppade in i mig och drog omkull mig.
När det sedan var dags att sätta igång fick han först ridas igång. Eftersom han var så pass knasig så blev det till att droga honom innan och rida på kandar med ledare. Det måste sett ganska så kul ut med mig iförd säkerhetsväst på en lite lullig häst som helt plötsligt kunde börja hoppa omkring som tokig. Dessutom att jag hade ledare när jag red på kandar, vilket ekipage!
Efter några skritturer började jag kunna rida utan ledare och han fick börja vänjas vid att gå i vanlig gräshage. Ganska snart blev det också dags att få ut honom på bete.
Här ska det vara en bild..
Sommaren blev underbar, han var så lycklig och nöjd så det bara strålade om honom. Att gå på bete och äta en massa gräs blev jättebra för i takt med att han kom igång började han också bygga muskler. Hagen han gick i hade väldigt bra bete och räckte för de tre månaderna han gick där med sin kompis. Både Gustaf och kompisen var väldigt svårfödda men de föll inte ur alls och blev inte heller feta.
När sommaren sen led mot sitt slut i augusti blev han halt igen. Tillbaka till Ultuna, och japp, jag hade rätt. Veterinären dömde ut honom men jag frågade då hur pass ont han hade av att bara stå. Hon bedömde att han inte skulle ha ont och lida utav att bara stå och pysslas med en del. Dock kände jag att han absolut inte fick må dåligt psykiskt så som han gjorde under våren. Ändå ville jag att han skulle få en chans, tyckte han att det var okej ville jag mer än gärna ha honom kvar bara för att han var en så underbar speciell häst.
I oktober gick det inte längre. Han gick bara i hagen och jag tog ibland små promenader med honom, pysslade och masserade. Ändå blev hältan ännu tydligare och han tappade livsgnistan och började också väva. Därför beslöt jag mig för att han skulle slippa ha mer ont. Han fick somna in hemma på stallplanen tidigt på morgonen 21 oktober 2010. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då och när jag nu tänker tillbaka på honom.
Kommentarer
Trackback
