pieceofmej

Min sista häst, en stor en, ca 183 cm hög brun lettiskt halvblodsvalack tänker jag på ofta. Det gick inte så himla bra för oss. Jag provred endast en gång, ut i skogen m sällskap och han var lite halvknasig. Envis som jag är täkte jag "ingenting är omöjligt" och köpte honom ändå. Det visade sig att jag fick "rida in" honom upprepade gånger, varje gång avslutades det med att han av någon anledning stack eller skenade. Sista gången jag red på honom, i början på 2010 var en fin dag och vi skulle ut på en liten tur med hans hagkompis som han var bästis med. Vid det här laget hade han börjat inse att det inte var farligt och det gick super att sitta upp, så bra att jag t o m kunde göra det själv. När jag väl satt i sadeln spetsade han öronen och ville genast ge sig iväg men jag hindrade honom och han visade entusiasm genom att veva med ena frambenet i luften. Så gjorde han varje gång sedan han började slappna av.

När vi väl kommit iväg skrittade vi bort från stallet, och inte långt efter kom lite skutt och bus. Jag sade ifrån och så fortsatte vi en liten bit till. När vi kommit ytterligare 100 m började han skutta igen och jag kände direkt att det inte skulle gå att häva den här gången. Jag minns exakt att jag sa till mitt sällskap "okej, nu kommer han sticka med mig" och några sekunder efter så exploderade han. Så fort jag tänker tillbaka på det här mår jag så fruktansvärt illa. Hans öron var kostigt nog spetsade framåt och jag fick ingen känsla av rädsla. Jag satt kvar ganska länge och försökte få honom att stanna eller vända men det var ju såklart omöjligt. När jag sedan insåg att han skulle springa rakt ut på vägen ville jag inte vara med längre så jag kastade mig av. Man kan ju tänka sig att hästen skulle sakta av och kanske t o m vända eftersom hans kompis inte var så himla långt bort och dessutom var vi ju inte speciellt långt hemifrån. Men nej, han fortsatte bort. Jag orkar inte berätta hela hemska historien om hur han sprang på vägarna men tillslut hittade jag honom hemma vid sin hage. Då hade jag fått fantastisk hjälp av snälla människor som förstod min panik. Efter den här gången fanns inte mitt förtroende för honom kvar och jag bestämde mig för att aldrig mer sitta upp på honom igen efter många hemska avramlingar.

Trots att han (förmodligen) blivit illa behandlad eller upplevt någonting hemskt tidigare i sitt liv var han enormt snäll och vänlig. Han gick som ett litet lamm bredvid en, stod lungt och stilla på gången, skulle aldrig fått för sig att bita eller sparka någon och även fast han inte tyckte om vuxna som var högljudda och rörde sig hastigt och yvigt var det inga problem för barn! När det kom en liten bebis eller ett litet barn och tjöt och viftade med armarna så där som barn kan göra när de blir glada och ser en häst, då stod han som ett ljus och pussade och gosade med nosen så försiktigt.

Hur som helst så började jag leta efter en tillridare för att se om någon skulle lyckas bättre än jag. Dessvärre kom min depression emellan och det började kännas som om jag kanske skulle sälja honom istället eftersom jag inte fungerade. Innan försäljningen ens startat råkade han trampa mig på foten så illa att jag fick en riktigt allvarligt krossad fot. Jag skulle bli sängliggande i sex veckor och därefter bara kunna förflytta mig mellan soffa och säng ytterligare ett antal veckor. Han såldes alltså därefter.

Det känns jättetråkigt att det blev som det blev, han var så snäll och mysig men det är ganska dyrt att hålla en så pass stor häst. Det känns lite tråkigt att betala 4000-5000 kr i månaden bara för att ha en häst stående i hagen. Numer funderar jag också en del på vad som hänt i hans liv. Det enda jag vet är att han kom till sverige tillsammans med en till häst från samma stuteri (Madibas i lettland) sommaren 2010. Jag undrar liksom vad det är för ställe eftersom han var som han var och den andra hästen var betydligt mer utbildad och inte visade tendenser på att ha blivit illa behandlad.


Jag och min "lilla" fd pålle från Madibas