Hjälptyglar
Jag tar efter Jeanette och hennes inlägg och hjälptyglar.
Sjäv är jag inte särskilt förtjust i en massa hjältyglar, skarpa bett och onödiga nosgrimmor. Jag har däremot inte sagt att jag aldrig använder det, faktum är att jag kan rida med graman, kandar, pelham och engelsk- (+snokrem), remont- och pullarnosgrimma. Viktigt när det gäller sånt är att man inte använder det fel, såklart. Om jag överdriver en smula; jag skulle inte vilja använda en graman på en häst som gärna tippar framåt och har dålig bjudning, eller sätta på kandar och ta i stången på en ovan och ung häst, eller dra ihop munnen på en häst som är joxig och inte är kollad i munnen (eller någon annanstans). En nosgrimma använder jag för syns skull eller för att få bettet att ligga mer stilla i munnen. Kandar köpte jag faktiskt när Gustaf skulle sättas igång efter knäskadan. Då drogade jag även honom och red på kandar iförd säkerhetsväst (som jag är ganska dålig på att använda..) och med ledare. Det tog emot att betsla upp men av säkerhetsskäl kändes det tyvärr nödvändig. När han sen var igång använde jag det ibland vid dressyrträning när vi fotades, då mest för skojs skull måste jag erkänna.
Hjälptyglar gillar jag inget vidare, jag kan tycka att hästen på nått sätt kan kännas lite låst. Jag longerar dessutom sällan (isåfall utan inspänning) utan tömkör hellre och kan dubbellongera lite då och då. Däremot har jag haft positiv erfarenhet av gramantyglar. Under en period på 5 år red jag ett litet sto (OBS! Vill poängtera att hon var mellan 11-16 år när jag red henne. Frisk och kry såklart.) som är en perfekt "nybörjarhäst", dvs en häst som är trygg och snäll när man inte kräver något mer än skritt och trav (utan att hästen ska bära sig). Men, ska man verkligen rida måste hon arbeta med kroppen, använda magen och ryggen och skjuta på bakifrån och sätta in bakbenen inunder sig och det är ju jobbigt. Den här damen anstränger sig inte gärna i onödan, om man säger så.. För att slippa bära och hålla ihop sig har hon klurat ut att det bästa sättet är att springa fortare, sladda omkring på flera spår, slänga upp huvudet och hålla upp nosryggen vågrätt mot taket samt sänka ryggen. Perfekt, då är det lite krångligare för ryttaren att rida! Men nä, efter att ha testat det mesta (olika tränare, släppa tyglarna, driva, lirka mm..) satte jag på graman för att hindra henne från att gå som en stjärnkikare. När hon inte längre kunde slänga upp huvudet kunde hon inte heller låsa halsen och ryggen som tidigare. Istället fick hon hjälp av gramanen när hon var som svagast och hon kunde börja trampa på med bakbenen. Jag minns att jag bara skrittade henne första tiden. Andra gången provade jag några travsteg men det blev bara pannkaka. Efter några månader var hon betydligt mer avslappnad med bättre bakbens- och ryggaktivitet och skritten gick att variera. Då var det dags för trav, samma visa där tills att hon kunde komma till ro själv. Men sen kom galoppen.. Vänster galopp är jäääättesvårt tycker hon. Då försvarar hon sig med de vanliga medlen och slänger också in bakdelen och går gärna på snedden. Inte helt lätt. Efter mycket om och men lyckades även båda galopperna och gramanen kunde fasas ur, men hon är bara 163 och vid det laget hade jag blivit för lång för henne.
Något år efter jag slutat rida henne skulle jag ut och rida med en fd stallkompis som stod i grannstallet. Min dressyrtränare som också stod där kom förbi och pratade så då passade jag på att fråga hur det var med stoet jag red förut. Hon svarade att ridmässigt var det ingenting att hurra för eftersom hon är så envis, "stoig" och komplicerad och tyckte inte att det var någon annan som kunde rida henne som jag kunde! Jag kände att jag blev helt röd i ansiktet när hon sa det, tycker det är lite pinsamt att få beröm.. Ibland är det inte så dumt med ett enormt tålamod och lugn!
Jag kommer särskilt ihåg när hon började få en finare överlinje och när andra började lägga märke till det. När folk kommer fram till mig och tittar på hästen och säger att "han/hon har börjat få en snygg överlinje" blir jag alldeles varm i hela kroppen. För mig är det nog den finaste nån kan kommentera.
För övrigt.. typiskt mig att skriva milslånga inlägg utan roliga bilder. Precis så som en intressant blogg ska vara. Not!
Har rotat runt lite i min externa hårddisk och hittade en gammal bild där jag rider henne med gramanen..
Gramanen ska endast hindra henne från att slå upp huvudet, inte få henne att krulla ihop sig. Det här är i början av utbildningen, därav avsaknaden av muskler.. :P
Och så två till efter några års arbete (dock hann hon få två föl emellan..):
Ledsen för usla bilder!
Sjäv är jag inte särskilt förtjust i en massa hjältyglar, skarpa bett och onödiga nosgrimmor. Jag har däremot inte sagt att jag aldrig använder det, faktum är att jag kan rida med graman, kandar, pelham och engelsk- (+snokrem), remont- och pullarnosgrimma. Viktigt när det gäller sånt är att man inte använder det fel, såklart. Om jag överdriver en smula; jag skulle inte vilja använda en graman på en häst som gärna tippar framåt och har dålig bjudning, eller sätta på kandar och ta i stången på en ovan och ung häst, eller dra ihop munnen på en häst som är joxig och inte är kollad i munnen (eller någon annanstans). En nosgrimma använder jag för syns skull eller för att få bettet att ligga mer stilla i munnen. Kandar köpte jag faktiskt när Gustaf skulle sättas igång efter knäskadan. Då drogade jag även honom och red på kandar iförd säkerhetsväst (som jag är ganska dålig på att använda..) och med ledare. Det tog emot att betsla upp men av säkerhetsskäl kändes det tyvärr nödvändig. När han sen var igång använde jag det ibland vid dressyrträning när vi fotades, då mest för skojs skull måste jag erkänna.
Hjälptyglar gillar jag inget vidare, jag kan tycka att hästen på nått sätt kan kännas lite låst. Jag longerar dessutom sällan (isåfall utan inspänning) utan tömkör hellre och kan dubbellongera lite då och då. Däremot har jag haft positiv erfarenhet av gramantyglar. Under en period på 5 år red jag ett litet sto (OBS! Vill poängtera att hon var mellan 11-16 år när jag red henne. Frisk och kry såklart.) som är en perfekt "nybörjarhäst", dvs en häst som är trygg och snäll när man inte kräver något mer än skritt och trav (utan att hästen ska bära sig). Men, ska man verkligen rida måste hon arbeta med kroppen, använda magen och ryggen och skjuta på bakifrån och sätta in bakbenen inunder sig och det är ju jobbigt. Den här damen anstränger sig inte gärna i onödan, om man säger så.. För att slippa bära och hålla ihop sig har hon klurat ut att det bästa sättet är att springa fortare, sladda omkring på flera spår, slänga upp huvudet och hålla upp nosryggen vågrätt mot taket samt sänka ryggen. Perfekt, då är det lite krångligare för ryttaren att rida! Men nä, efter att ha testat det mesta (olika tränare, släppa tyglarna, driva, lirka mm..) satte jag på graman för att hindra henne från att gå som en stjärnkikare. När hon inte längre kunde slänga upp huvudet kunde hon inte heller låsa halsen och ryggen som tidigare. Istället fick hon hjälp av gramanen när hon var som svagast och hon kunde börja trampa på med bakbenen. Jag minns att jag bara skrittade henne första tiden. Andra gången provade jag några travsteg men det blev bara pannkaka. Efter några månader var hon betydligt mer avslappnad med bättre bakbens- och ryggaktivitet och skritten gick att variera. Då var det dags för trav, samma visa där tills att hon kunde komma till ro själv. Men sen kom galoppen.. Vänster galopp är jäääättesvårt tycker hon. Då försvarar hon sig med de vanliga medlen och slänger också in bakdelen och går gärna på snedden. Inte helt lätt. Efter mycket om och men lyckades även båda galopperna och gramanen kunde fasas ur, men hon är bara 163 och vid det laget hade jag blivit för lång för henne.
Något år efter jag slutat rida henne skulle jag ut och rida med en fd stallkompis som stod i grannstallet. Min dressyrtränare som också stod där kom förbi och pratade så då passade jag på att fråga hur det var med stoet jag red förut. Hon svarade att ridmässigt var det ingenting att hurra för eftersom hon är så envis, "stoig" och komplicerad och tyckte inte att det var någon annan som kunde rida henne som jag kunde! Jag kände att jag blev helt röd i ansiktet när hon sa det, tycker det är lite pinsamt att få beröm.. Ibland är det inte så dumt med ett enormt tålamod och lugn!
Jag kommer särskilt ihåg när hon började få en finare överlinje och när andra började lägga märke till det. När folk kommer fram till mig och tittar på hästen och säger att "han/hon har börjat få en snygg överlinje" blir jag alldeles varm i hela kroppen. För mig är det nog den finaste nån kan kommentera.
För övrigt.. typiskt mig att skriva milslånga inlägg utan roliga bilder. Precis så som en intressant blogg ska vara. Not!
Har rotat runt lite i min externa hårddisk och hittade en gammal bild där jag rider henne med gramanen..
Gramanen ska endast hindra henne från att slå upp huvudet, inte få henne att krulla ihop sig. Det här är i början av utbildningen, därav avsaknaden av muskler.. :P
Och så två till efter några års arbete (dock hann hon få två föl emellan..):
Ledsen för usla bilder!
Kommentarer
Trackback
