pieceofmej

Vad tusan!? Det här inlägget skulle ju publicerats i Söndags kväll..! Kommer väl nu då istället.

Det här är ju då en blogg som jag startade för några år sedan men efter ett tag glömde bort. Gamla presentationen är väldigt kort och lite väl oseriös. Jag som skriver den här bloggen heter i alla fall Viktoria. Jag är född -90 och bor i Uppsala. Mitt liv ser just nu inte ut som det brukar eller borde göra men i vanliga fall ägnar jag dagarna åt att jobba på Bio, gå promenader med vovven, träna, umgås med vänner och min familj, dansa balett och läsa en del böcker. För vissa låter säkert det som ett skönt liv med en del intressen. Intressen tar ju tid, och i vissa fall även pengar. Om mitt liv bestod av endast det som jag nyss rabblade upp skulle jag ha svårt att överleva (ja, faktiskt!!). Det som ligger mig väldigt kärt är mina hästar. Dessvärre har jag ingen häst för tillfället..

Anledningen till att jag inte längre har någon häst längre beror på olika saker. Jag tar det från mars 2010. Min 11åriga goldenhane Bamse blev dålig. Han hade två tumörer, en på vä. fram och en på hö. bak. De var av en sort som gjorde honom illamående och han fick sällan behålla någon mat. Den sista mars gick det inte längre så han fick somna in. Våren och sommaren förflöt med min häst Gustaf som stod i sjukhage pga artros och en korsbandsskada vä. bak fram till sommaren. Han avskydde det och blev helknasig. Men, i slutet på maj friskförklarades han av en mycket förvånad veterinär och kunde vänjas vid gräs och tillbringade därför sommaren på bete.



Gurra till höger, med sin då 20:åriga beteskompis. Lite storleksskillnad!



En mulen sommardag i hagen.



Precis kommit upp till stallet från beteshagen. Dags för lite ridning och pyssel! (Jag brukar ha hjälm när jag rider..)

Gustaf och jag tillbringade sommaren med att sätta igång flåset och musklerna. Jag har aldrig träffat en häst som varit så glad och arbetsvillig som honom. Ett svettigt dressyrpass i ridhuset var verkligen 5 av 5 toasts, och han riktigt strålade och frustade av lycka. Nog för att jag tycker om dressyr men jag måste nog säga att han var ett snäpp värre faktiskt, allra helst om det var fler i ridhuset eller folk på läktaren som tittade på. Snacka om att gilla att visa upp sig. Nu skulle jag ju inte babbla på om Gustaf men jag kan inte låta bli, mitt hjärta! Efter att ha haft den bästa sommaren någonsin märkte jag att skadan kom tillbaka i slutet på augusti. Åkte in till Ultunas hästklinik igen och japp, den var tillbaka. Han blev utdömd men eftersom jag var så fäst vid honom tänkte jag att kanske kanske kunde han gå som bara sällskapshäst ändå. Veterinären tyckte att han kunde göra det eftersom hon bedömde att han inte skulle ha ont då. Precis som jag förutspått trivdes han inte alls med att bara gå på promenader med mig, masseras en massa och mängder med gos nu heller. Dessutom haltade han värre och han började väva, både inne och ute. Så den 21 oktober fick han somna in hemma på stallbacken. Jag vill aldrig mer vara med om att förlora en sån här häst. Å andra sidan tror jag inte att man får fler än en (om ens en enda) sån här häst.

Efter Gustafs bortgång letade jag vidare efter en ny häst och den här gången gick det fort, i mitten på november 2010 kom han hem. Han var endast grundriden och hade en tendens att sticka helt plötsligt under ryttare. I början gissade jag på rädsla men efter ett antal mer eller mindre livsfarliga (ofrivilliga) avsittningar började jag märka att det hade blivit en grej han gjorde. Jag började fundera på om jag kanske skulle sälja eller kanske skicka iväg till en tillridare. Anledningen till min tvekan var pga att jag kände mig tveksam på vår personkemi. Han är hur gullig som helst verkligen, precis som en stor nallebjörn och så otroligt lugn, men ändå kändes det inte 100 %.

Under Februari var det stök och trassel i stallet vilket säkert påverkade både oss människor och hästar, i synnerlighet min stora bruna. Han trasslade vid in- och uttag från hagen och även i. Eftersom stallet vi stod i är ett kollektivstall turas man om passen. Min häst skiljde verkligen på personer, vissa fick inte sätta på grimman eller ens leda honom från box till hage, och tvärtom. Var och varannan morgon och eftermiddag ringde folk och sa att de inte kunde få in eller ut honom. Eftersom jag jobbar em+kväll sover jag lite längre än andra och är dessutom i tjänst vid intagstid. Intag löste sig dock för det mesta då han efter ett tag tröttnade på att vara i hagen när de andra hästarna var inne och åt mat. Så han hoppade helt enkelt ut ur hagen och gick in i boxen. Detta ledde till att jag fick sova för lite. När han dessutom började krångla i hagarna blev det ännu värre. Han tog sig ut ur hagen på ett eller annat sätt, han hoppade över, hoppade på det, eller bara gick rakt igenom. Då ska jag också tala om att vi ändå hade ganska så rejäla trästaket och stolpar med elband. Eftersom det blev lite kaos runt honom var det inte så många som ville ha honom som hagkompis till sina hästar, vilket jag förstår helt och hållet! När han sen blev ensam tog han även då saken i egna händer och flyttade in i en annan hage tillsammans med en nyanländ häst. Staketet var inte trasigt så troligtvis hade han hoppat in. Eftersom det inte gick att hålla honom i en hage han inte tyckte passade så fick han för enkelhetens skull gå kvar med den nya hästen. Under den här perioden fick jag hemska sömnsvårigheter. Det ledde ju också till att jag i allmänhet inte mådde särskilt bra och för att kunna hålla bättre koll på hästen jobbade jag lite mindre. Jag fick också svårt att äta. På en vecka åt jag ingenting och slutade dricka på två dygn. Man blir ju extremt uttorkad och jag trodde nästan att jag skulle dö. Vissa dagar fick mamma ta stallet eftersom jag bara inte kunde göra nått och andra dagar fick hon följa med mig och hjälpa till och peppa mig. I Mars rann bägaren över och jag minns inte så mycket eftersom jag har en lucka på ca 6 v någonstans slutet på feb-mars-april. När jag tillslut lyckades komma iväg till läkaren fick jag diagnosen svår depression. De ville sätta mig på antidepressiva och sjukskriva mig men av någon anledning vägrade jag. Så inget hände. Det fortsatte i samma takt till den 12 April.

På förmiddagen begav jag mig till stallet och när jag var klar med alla sysslor tog jag in pållen. Av ett misstag råkade han trampa mig illa på foten och trots att jag hade skor med stålhättor krossades min fot (dock ej tårna som ju var skyddade). Det var en lång och tung vår. De sex första veckorna beordrades jag ligga i sängen och fick endast gå upp för att gå på toaletten. Det gick inte att gipsa eftersom foten var extremt svullen så jag fick en gipsskena som var blytung! Dessutom var läkaren jag träffade på akuten inte så kunnig och förstod inte hur allvarlig skadan var, han la dessuton gipset fel så att min fotled stelnade till och jag fick ett trycksår som antagligen inte kommer att försvinna. Det blev med andra ord fler besök på akuten. Efter att jag en natt legat vaken och gråtit konstant av smärta (läkaren ville inte ge mig smärtstillande..) blev det ännu ett besök på UAS akutmottagning och då fick jag träffa ännu en oerfaren läkare. Denna var som tur var klok nog att hämta hjälp från en fotkirurg som visste exakt vad som skulle ske och vad som skulle göras. Henne har jag sedan dess gått hos, världens bästa. Hur som helst, mycket liggande i högläge har det blivit den här sommaren och våren. Fortfarande lägger jag upp foten och den blir blå och svullnar. Huden på ovansidan dog eftersom det vid den kraftiga svullnaden inte blev någon blodförsörjning i huden. Idag har jag en liten grop och ett fult ärr där.



Bild 1: Min fot på akuten ca 5 timmar efter olyckan. Svullen!
Bild 2: Så tillbringade jag mina första sex veckor efter olyckan, hemma hos mamma och pappa i deras gästrum. Foten är inpackad i den enorma gipsskenan t.v. och ligger i högläge.
Bild 3: Jämförelse av mina fötter och vader i slutet på juli. Den mörklila fläckiga färgen på foten och benet kommer av att jag hade extremt dålig blodcirkulation eftersom alla blodkärl (och andra mjukdelar) var trasiga. Än idag har jag en mörk nyans på benet och foten.

Under sommaren har jag fått komma till en psyk-specialistmottagning. De satte in antidepressiva och följer upp mig med korta mellanrum. De håller koll på mig och hjälper mina föräldrar med hur de kan stötta och hjälpa mig. För två veckor sedan har jag också fått påbörjat min "riktiga" behandling med en psykolog. Jag är inte manodepressiv/bipolär och jag kommer bli frisk, frågan är bara när. Dock är det ju en viss risk för återfall men förhoppningsvis kan jag få bra hjälp från psykologen att kunna förebygga det.

Nu är jag helt slut! Trött efter dagens valpkurs och sprängande huvudvärk av för mycket aktiviteter och saker att tänka på. Jag stressar upp mig väldigt lätt.. Fortsätter imorgon!