pieceofmej

Kom hem från en trevlig promenad i skogen med Duffy för ett tag sen. Vi mötte en mamma till en fd. klasskompis, hon är också en fd. stallkompis, med sonens 1,5 åriga Lancashire heeler. Duffy och han fick leka en massa och hade himla kul så vi gick en sväng upp till Stordammen så att de kunde rasa av sig lite. Han och Duffy lekte jättebra, det kan vara lite knepigt att hitta bra lekkompisar till honom. Han springer rakt på kompisen och vill brottas, bitas och springa runt. Han leker väldigt vilt och burdust och många hundar tycker inte om det. Jag har hört att man kallar staffarna för duracell-kaniner på amfetamin, och det stämmer kanske om man dessutom lägger till att de är som bulldozers och bara kör på. Hur som helst, en trevlig promenad, vi pratade lite häst och hund. Helt enkelt sånt som jag, och hon för den delen, gillar. Därefter skiljdes vi åt eftersom Duffy var ganska så trött så vi begav oss hemåt.

Hur som helst. Jag märkte efter typ halva promenaden att jag hade sjukt ont i vänstra ringfingret. Det är svullet och jag kan inte röra på det. Jag sitter och säger till mig själv hela tiden "det är bara en stukning det är bara en stukning det är bara en stukning det är bara en stukning"! Och till råga på det är det riktigt grått höstväder, känns som om alla löv ska trilla av träden snart.

Det här tycker jag är betydligt roligare än tråk-väder och stukade fingrar:

Inatt kom jag tillbaka från Kroatien. Mamma och pappa har hus där och det var skönt med en liten kort sista resa för i år. Vi hade rätt så tur med vädret, knappt något regn (bara några få droppar på söndagskvällen) och ganska varmt och soligt. Jag badade två gånger och solade en del på stranden.

Nåväl, sitter och kollar lite bloggar just nu och på en av de jag brukar följa finns ett inlägg som verkligen berörde mig. Läs det här. Det påminner mig så mycket om tiden med Gustaf. Nu hoppas jag att det ska gå bra för Ella, om inte annat kan hon kanske ridas lätt, gå som sällskapshäst eller som avelssto. Jag minns så väl när Gurras knä hade röntgats och veterinären kom med beskedet att prognosen inte var så god.. Fy fan. Jag kommer också ihåg hur dåligt han mådde i sjukhagen. När han sen blev ohalt och han fick sin enorma livsgnista tillbaka, och efter 3 månader blev halt igen. Sen utdömd, fick gå i hagen och bara skrota men blev less på livet och dessutom ännu mer halt. Då fick det vara nog, min fina snälla häst skulle inte behöva lida. När sen skottet gick brast allt och jag har inte tagit mig upp igen.

Efter månader på antidepressiva och nu på senare tid också KBT börjar det vända. Dessutom hoppas jag innerligt att jag får hem hans helsysters 1,5-åriga son så snart som möjligt. Förhoppningsvis blir besiktningen i slutet på november och sen ska jag försöka hitta något transportföretag som kan köra honom från Bremen till Uppsala. Tips, någon? Måtte allt gå bra, efteråt också..

Här var det meningen att det skulle vara en fin bild, men nehe! Varför fungerar det inte?!?!?!

Dystert inlägg, men det berörde mig verkligen och även fast jag inte känner tjejen vars blogg och häst det är så hoppas jag av hela mitt hjärta att det ska bli så bra som det bara går.

Min sista häst, en stor en, ca 183 cm hög brun lettiskt halvblodsvalack tänker jag på ofta. Det gick inte så himla bra för oss. Jag provred endast en gång, ut i skogen m sällskap och han var lite halvknasig. Envis som jag är täkte jag "ingenting är omöjligt" och köpte honom ändå. Det visade sig att jag fick "rida in" honom upprepade gånger, varje gång avslutades det med att han av någon anledning stack eller skenade. Sista gången jag red på honom, i början på 2010 var en fin dag och vi skulle ut på en liten tur med hans hagkompis som han var bästis med. Vid det här laget hade han börjat inse att det inte var farligt och det gick super att sitta upp, så bra att jag t o m kunde göra det själv. När jag väl satt i sadeln spetsade han öronen och ville genast ge sig iväg men jag hindrade honom och han visade entusiasm genom att veva med ena frambenet i luften. Så gjorde han varje gång sedan han började slappna av.

När vi väl kommit iväg skrittade vi bort från stallet, och inte långt efter kom lite skutt och bus. Jag sade ifrån och så fortsatte vi en liten bit till. När vi kommit ytterligare 100 m började han skutta igen och jag kände direkt att det inte skulle gå att häva den här gången. Jag minns exakt att jag sa till mitt sällskap "okej, nu kommer han sticka med mig" och några sekunder efter så exploderade han. Så fort jag tänker tillbaka på det här mår jag så fruktansvärt illa. Hans öron var kostigt nog spetsade framåt och jag fick ingen känsla av rädsla. Jag satt kvar ganska länge och försökte få honom att stanna eller vända men det var ju såklart omöjligt. När jag sedan insåg att han skulle springa rakt ut på vägen ville jag inte vara med längre så jag kastade mig av. Man kan ju tänka sig att hästen skulle sakta av och kanske t o m vända eftersom hans kompis inte var så himla långt bort och dessutom var vi ju inte speciellt långt hemifrån. Men nej, han fortsatte bort. Jag orkar inte berätta hela hemska historien om hur han sprang på vägarna men tillslut hittade jag honom hemma vid sin hage. Då hade jag fått fantastisk hjälp av snälla människor som förstod min panik. Efter den här gången fanns inte mitt förtroende för honom kvar och jag bestämde mig för att aldrig mer sitta upp på honom igen efter många hemska avramlingar.

Trots att han (förmodligen) blivit illa behandlad eller upplevt någonting hemskt tidigare i sitt liv var han enormt snäll och vänlig. Han gick som ett litet lamm bredvid en, stod lungt och stilla på gången, skulle aldrig fått för sig att bita eller sparka någon och även fast han inte tyckte om vuxna som var högljudda och rörde sig hastigt och yvigt var det inga problem för barn! När det kom en liten bebis eller ett litet barn och tjöt och viftade med armarna så där som barn kan göra när de blir glada och ser en häst, då stod han som ett ljus och pussade och gosade med nosen så försiktigt.

Hur som helst så började jag leta efter en tillridare för att se om någon skulle lyckas bättre än jag. Dessvärre kom min depression emellan och det började kännas som om jag kanske skulle sälja honom istället eftersom jag inte fungerade. Innan försäljningen ens startat råkade han trampa mig på foten så illa att jag fick en riktigt allvarligt krossad fot. Jag skulle bli sängliggande i sex veckor och därefter bara kunna förflytta mig mellan soffa och säng ytterligare ett antal veckor. Han såldes alltså därefter.

Det känns jättetråkigt att det blev som det blev, han var så snäll och mysig men det är ganska dyrt att hålla en så pass stor häst. Det känns lite tråkigt att betala 4000-5000 kr i månaden bara för att ha en häst stående i hagen. Numer funderar jag också en del på vad som hänt i hans liv. Det enda jag vet är att han kom till sverige tillsammans med en till häst från samma stuteri (Madibas i lettland) sommaren 2010. Jag undrar liksom vad det är för ställe eftersom han var som han var och den andra hästen var betydligt mer utbildad och inte visade tendenser på att ha blivit illa behandlad.


Jag och min "lilla" fd pålle från Madibas

Det har varit rörigt i huvudet på senaste tiden, därav den usla uppdateringen. Jag har tagit en del beslut angående hästköpet från tyskland och biljetter är bokade ner dit igen för att titta en extra gång. Då ska han också besiktigas och så gör vi väl upp om pris och allt det andra.

Ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet, jag har ju ingen aning om hur man importerar en häst!? Inte heller har jag ridit in och hållit unghäst helt själv tidigare. Någon gång ska ju vara den första så jag antar att det "bara" är att köra på. Att jag köper från världens bästa uppfödare och dessutom har haft mammans helbror känns i alla fall som något bra.

Igår var jag på möte med min psyk-läkare och handläggare från försäkringskassan eftersom jag har varit sjukskriven i mer än ett halvår nu. Jag hade mamma med mig som stöd (känns riktigt fånigt när jag som är 21 år inte klarar det själv utan måste ha med mamma..) och det var nog rätt bra för jag kommer inte ihåg så mycket. Inte förstod jag vad de sa heller och så grinade jag en del också, pinsamt. Det är verkligen hemskt att vara såhär, varför kan inte jag få vara normal som alla andra?



Jag och Gustafs helsyster (den bruna bredvid är mamma) som är mamma till min ev. blivande häst!

Men vad händer..! Det går ju inte att lägga upp bilder längre.. Varken igår eller idag kommer upp en ruta där det står att det inte är nån internetanslutning fast det är det och det funkar som vanligt annars..

Glömde skriva del 2 så här kommer den.

Nåväl, jag tog honom till Ultunas hästklinik och fick världens bästa veterinär. Röntgades, sprutades osv och det visade sig vara artros i vänster bakknä. Dessutom en skada på korsbandet. Om jag nu i efterhand får gissa så tror jag att han kan ha blivit sparkad väldigt illa. Efter att ha stått i sjukhage i två månader plus två kurer med Fenylbutazon var vi tillbaka på vårt andra återbesök och han var helt ren! Lycka!! Det var så hemskt att ha honom i sjukhage med bara korta promenader en gång om dagen. Han var väldigt upprörd och stod ofta på bakbenen, hoppade och for runt. Vid intag var han inte allt för rolig att hålla på med, han kastade sig omkring och såg spöken överallt. Likadant på promenaderna, bockningar, kastade sig, reste sig, hoppade in i mig och drog omkull mig.

När det sedan var dags att sätta igång fick han först ridas igång. Eftersom han var så pass knasig så blev det till att droga honom innan och rida på kandar med ledare. Det måste sett ganska så kul ut med mig iförd säkerhetsväst på en lite lullig häst som helt plötsligt kunde börja hoppa omkring som tokig. Dessutom att jag hade ledare när jag red på kandar, vilket ekipage!

Efter några skritturer började jag kunna rida utan ledare och han fick börja vänjas vid att gå i vanlig gräshage. Ganska snart blev det också dags att få ut honom på bete.

Här ska det vara en bild..

Sommaren blev underbar, han var så lycklig och nöjd så det bara strålade om honom. Att gå på bete och äta en massa gräs blev jättebra för i takt med att han kom igång började han också bygga muskler. Hagen han gick i hade väldigt bra bete och räckte för de tre månaderna han gick där med sin kompis. Både Gustaf och kompisen var väldigt svårfödda men de föll inte ur alls och blev inte heller feta.

När sommaren sen led mot sitt slut i augusti blev han halt igen. Tillbaka till Ultuna, och japp, jag hade rätt. Veterinären dömde ut honom men jag frågade då hur pass ont han hade av att bara stå. Hon bedömde att han inte skulle ha ont och lida utav att bara stå och pysslas med en del. Dock kände jag att han absolut inte fick må dåligt psykiskt så som han gjorde under våren. Ändå ville jag att han skulle få en chans, tyckte han att det var okej ville jag mer än gärna ha honom kvar bara för att han var en så underbar speciell häst.

I oktober gick det inte längre. Han gick bara i hagen och jag tog ibland små promenader med honom, pysslade och masserade. Ändå blev hältan ännu tydligare och han tappade livsgnistan och började också väva. Därför beslöt jag mig för att han skulle slippa ha mer ont. Han fick somna in hemma på stallplanen tidigt på morgonen 21 oktober 2010. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då och när jag nu tänker tillbaka på honom.

Tidigare ikväll ringde jag och tackade uppfödarna till Gustaf för besöket hos de i lördags. Jag frågade också vad de hade tänkt sig för pris på 1,5 åringen. De diskuterade och ringde tillbaka och meddelade att de gärna säljer honom till mig. De tyckte att jag hade skött Gustaf bra och att han verkade lycklig. Det känns riktigt häftigt, det här är liksom inte något vanligt köp som när man köper via kontakter eller annons. Jag lär bli dumförklarad menmen.. Nu måste jag först och främst bestämma mig om jag verkligen klarar av att ha häst när jag är så dålig psykiskt eller om det kanske till och med hjälper mig att tillfriskna..

Under tiden försöker jag hitta information om att importera hästar. Jag har ingen aning om vad som ska göras! Någon som kan ge tips? Hur funkar veterinärbesiktning? Vilka företag är vettiga att anlita när han ska köras Bremen-Stockholm? Försäkring?

Jag har tusen funderingar, finns det någon som vet någonting? Känner någon som känner någon som vet något? Ja, en sak är säker i alla fall, det kommer inte bli lätt att somna ikväll..

Funderade över en sak. Hästen jag vill ha, är 1,5 år och har vuxit om både mormor, mamma och storasyster. Pappa Hohenzollern (Hohadel-Weltmeyer-Matcho AA) är 167 om jag minns rätt och Mamma (Grand Cru-Mister A-Maat) ca 166-168. 1,5 åringen är född i april 2010 och är nu ca 170 i mankhöjd och lite högre bak. Kraftiga leder och ganska så bred. Min första tanke är att han är väldigt stor. Eller är det jag som inbillar mig? Jag hade ju lovat mig själv för andra gången att det nu faktiskt skulle bli en mindre häst efter att ha gått från 1,5 åringens morbror på ca 177, till en häst på ca 183 och nu kommer en stor 1,5 åring..




Här är han! Högre i bak som sagt. Jag är 174 cm, bara för att jämföra.

Herregud, var ska jag börja!!? I februari nån skickade jag iväg ett brev till uppfödaren till Gustaf. Adressen tog jag från det som stod i hans gamla pass. Jag hade alltså ingen aning om det ens skulle komma fram. Det var ju trots allt 12 år sedan han föddes och efter den tiden kan de ju ha flyttat eller så kanske de inte ens lever längre.. Men, det visade sig att de både levde och bodde kvar och vi har brevväxlat och mailat lite under året. Nu har jag äntligen fått hälsa på hos dem och dessutom träffat hans mamma, helsyster, systerdotter och systerson. Helt fantastiskt, underbara människor, superfin gård och hästarna ska vi inte tala om..


G:s syster och jag, kliar och gosar så som bara vi kan!

Direkt när jag fick se hästarna på nära håll och sen också gå in i hagen och hälsa kände jag att det inte fanns några tvivel om att det var här Gustaf tillbringade sina första år. De uppförde sig precis lika som honom och till en början reflekterade jag inte över det ens. Hans syster Gloria kom fram till mig först och av ren reflex började jag klia henne på ett speciellt ställe på halsen. Genast satte hon mulen mot min axel och gnuggade med mulen. Det var exakt samma sak som Gustaf och jag gjorde. Kan tyckas att det inte låter så konstigt att klia men det ÄR väldigt speciella hästar, och då på ett mycket positivt sätt.

Nu när jag träffat de här fina, och framförallt trevliga och väluppfostrade hästarna så vet jag inte om jag någonsin kommer kunna köpa en häst som inte är från dem. Husse i familjen är helt otrolig med hästarna. De föder upp i liten skala, kan ha max 4 hästar åt gången och bara för att de tycker så mycket om hästar. De rider inte eller gör någonting med dem, däremot är de hundra gånger bättre, och mer hanterade än de allra flesta hästar jag träffat. Det är däremot inte sagt att de tar första bästa hingst och avlar på "vad som helst". Nej, de avlar på bra dressyrblod och väljer noga ut sina hingstar. Det som jag tycker är väldigt bra är att de dessutom vill ha hästar som är mentalt stabila och trevliga. Jag hade redan innan jag besökte dem tittat lite extra på deras 1,5 åriga hingst. Blev ännu mer kär när jag träffade honom nu och pappa sa till dem att ska han säljas någon gång är det bara höra av sig. De sa att han är ju ganska ung, men vill jag ha honom så är det bara säga till. Snacka om att jag blev glad. Så nu är det "bara" att bli frisk dels i foten, men viktigaste är psykiskt. Skynda skynda...!!!

.. går inget vidare för mig. Det var ju några dagar sedan jag bloggade nu (fy skäms!) och anledningen till uppehållet är som ni kanske förstår en ner-svacka i depressionen. Det har varit dagar fyllda med stress, ångest, dåligt samvete och lite mer därtill. Hoppas på en upp-period nu (med tanke på vad jag ska göra på lördag!!). Det känns dock som om när det börjar går mer uppåt, så kommer tankeverksamheten och lite kreativitet igång. Efter några timmar blir det bara för mycket och jag blir ledsen och frustrerad när jag inser att jag inte orkar göra något av det roliga jag planerat. Blir lite less när jag äntligen börjar vilja göra saker men orken och att jag blir ledsen/får ångest/blir stressad hindrar mig.

Just nu har jag en sprängande huvudverk och en stor klump i magen och halsen. Orkar inte sitta och skriva några trevliga inlägg, sorry, så det blir nog till att sätta punkt. Hoppas i alla fall på att få mer hjälp av psykologen imorgon!



Längtar till i sommar och hem till Kroatien. Här är stranden snett nedanför mammas och pappas hus. Nästa år är förhoppningsvis deras privata strand nedanför huset helt klar.