pieceofmej

Yes okej.. Viktoria heter jag dåra, kallas även Holly (don't ask why). Född 1990. Öh ja, what more to tell. Blå ögon, blont hår, 174 cm lång.. Nej men jag bor utanför uppsala hos mina föräldrar med min hund. För tillfället jobbar jag på SF (bio) och är i stallet ungefär varje dag. Försöker träffa så mycket vänner man hinner med men det blir tyvärr ofta tajt med tid.

Är det något jag missat nu så tror jag att ni får läsa lite mer och fråga om det är nått speciellt!

Dålig uppdatering I know. Just nu är allt sämst. Love and relationship.. Fan, jag undrar om jag ens vet vad kärlek och känslor är. Hur känns det när man är kär? Vet jag ens det? Är det en galen känsla som gör att man blir glad i hela kroppen? Eller är det spänningen? Tryggheten? Jag vet inte.

Kan ju inte säga att jag haft nått förhållande som har varit särskilt sabilt direkt. Själv tycker jag att jag dras till helt fel killar. Att man dras till killar som redan har flickvän/sambo är inget jag själv valt, är det de som dras till mig? Eller killar som ser en som en sexleksak som man ber att få träffa när man känner för det. Eller de som beter sig konstigt och som man senare får reda på är knarkare och langar. Hur kul är sånt här? Inte kul för fem öre. Fattar ingenting alltså, vad gör jag för fel? Vad utstrålar jag som gör att dessa killar dras till mig, eller varför dras jag till dom?

Ibland kan man se en kille som ser riktigt bra ut. På något sätt så börjar man så småningom heja och prata lite. Det ena leder till det andra, man får reda på att han har tjej. Man blir bättre och bättre vänner men fortfarande stannar det där. Tillslut tar han sig ur relationen men vad händer då? Jo, man har blivit så bra vänner att det faktiskt bara är som vän man kan se honom. Hur sjukt är inte det, världens bästa kille och han är äntligen singel men han är bara en vän.

Killar säger att tjejer är komplicerade, tjejer säger att killar är det. Att få en relation eller ett förhållande att funka är ingen barnlek. Frågan är hur fan man ska hitta nån som det funkar med. Det ska fungera på alla sätt, nån man litar på, som man kan prata allvar med likväl skoja och skämta med, han ska vara så sjukt sexig att man inte vill ha någon annan, vi båda ska se på varandra vad den andra tycker och tänker utan att använda ord. Dessutom ska han ha det. Det är det som är så svårt att hitta.

Jag tror att jag har hittat han som har det. Fast sen kommer jag på att jag inte har några känslor egentligen, eller kanske. Sjukt irriterad är jag på att han reser iväg med sambon långt bort i typ ett halvår, och det värsta; kommer han ens komma tillbaka nånsin? Ändå kan jag inte få ut nått, önskar att jag kunde sätta mig och storböla och få känna nått men det finns inget. Bara en jobbig känsla som ligger och gnager. Det sjuka är ju att vi inte träffats nått det senaste året och när vi nu ses är det som att vara med en person man känt sen man föddes, det känns så enkelt. Såklart finns det ingen som kan hindra oss och man behöver inte tänka eller känna efter. Det är ju det som är så skönt. Vet inte om jag är lite bekväm och lat av mig, man kanske måste ta sig tid och energi till att lära känna nån ny? Känner bara att jag inte orkar.

Herregud, långt inlägg som fasen men en sak är säker. Man ska inte väcka den björn som sover.


Jaha?